Aftonbladet – 29 december 1842, sida 3

-Idag, hvilket likväl upplöst sig i några allmänna refiexioner om Biets polemik mot Aftonbladet. Viundre icke på om det svider litet i herr Wahlström att sc sitt tillgörande i denna sak framlagdt inför allmänheten; men likväl förefaller det oss besynnerligt, ehuru ej inkonseqvent med Biet i öfrigt, att herr Wahlström, i stället att helt simpelt antingen medgifva hvad som är obestridligt, att han förhastat sig, eller Jock på annat sätt lemna en till sitt borgerliga rykte Jangripen person den upprättelse han var honom skylIdig, eller åtminstone meddela dess svar, ännu skall lIsöka att med slingringar, som endast anstå brännvins-advokaten, om möjligt fasthålla något af den I kalomni, hvartill Biet gjort sig förvunnet. AllmänheIten torde billigtvis göra Aftonbladets redaktion den rättvisan, att bland de fel den, såsom alla andra kan hafva, är åtminstone icke det, att allt för ofta besvära läsaren med polemik om ledamöternes egen personlighet. Det är ock mer än väl kändt, att vi ofta hela veckor låta massor af skällsord och lögnaktiga invektiver i Biet, som angå våra politiska åsigter eller tillvitelser i allmänna termer och öknamn mot redaktörernes personer passera utan något besvarande å vår. sida; men om ett specielt faktum refereras på ett så försåtligt vis, att en ofullständig redogörelse för sjelfva saken beledsagas af en bestämd tillvitelse för omoraliskt handlingssätt, så måste mängden, ja! tilläfventyrs den anklagade personens egna vänner fråga: har den. mannen verkligen kunnat handla på det viset? och om beskyllningen då lemnas ovederlagd, så är åtminstone en del af det sökta ändamålet med insinuationen vunnet. Vi kunne derföre också ännu cj släppa Biet angående denna fråga, sedan det sjelf gifvit anledning till en närmare belysning af sitt handlingssätt. Hvarföre har då hr Wahlström en så oöfvervinnelig obenägenhet att erkänna hvad som utgör hufvudsaken i tvisten, helst då denna beror på två högst lättfattliga omständigheter, som redan äro fullständigt lagda i dagen? Aftonbladets förläggare anställde lagsökning för en revers till innebafvaren, hvilken revers han emottagit af tredje person såsom hypothek för en ingången borgen för denne person. Lagen bjuder uttryckligen, att den, som emottagit ett hypothek, är skyldig alt vårda detsamma, och sålodes, om det består af en skuldsedel, att utsöka dennas belopp, när den är förfallen, samt sedan redogöra inför den af hvilken han emottagit hypotheket; och denna förbindelse är till och med oberoende af andra liqvider emellan den som nedsatt och den som emottagit hypotheket. Icke dess mindre, när Biet refererade hofrättens utslag, tog det, utan att bekymra sig om något vidare, eller lätsade åtminstone taga för gilvet, att herr Hjertas lagsökning var orältmätig, och kastade derpå en ganska skuggande färg. Härpå svarade herr Hjerta ändå icke i någon bitter ton, emedan han förmodade, att Biet kunde blifvit förledt till en oriktig tanka om hela saken af Svarandens invändning mot målets afgörande i lagsökningsväg. Han insände endast en species facti till Biet, beledsagad af den inledn ngen, att Biets relation hade grundat sig på en mycket ofullständig kännedom om förhållaadet; och till yttermera visso förskaffade han sig, af den person, som hypothicerat den lagsökta reversen och således i egenskap af innehafvare förut var dess ägare och den ende, för hvilken herr Hjerta hade att redogöra för hypotheket, ett intyg, som vitsordade, att hr Hjera handlat inom gränsen af sin rättighet, och ännu ej till mer än ;:del blifvit liqviderad för den borgen, för hvilken reversen var hypothicerad. Detta intyg, innefattande allt hvad, ifrån hvilken synpunkt som helst, kunde behöfvas, för att fria hr Hjerta från den framkastade beskyllningen, förevisades för magister Wahlström, som äfven tillkännagaf sådant i Biet, men likväl sedermera, af några erinringar ifrån den, som utgifvit hypotheket, och hvilka icke i någon enda punkt motsäga de hufvudfakta, vi nu omnämnt, eller i ringaste män förminskade rättmätigheten af herr Hjertas fordran, flere gånger tagit sig anledning att låta framskymta, såsom skulle ändå någon skugga häfta vid det moraliska i herr Hjertas handlingssätt. Enhvar kan döma, om ej detta uppförande, efter hvad redan i saken fanns upplyst, var klandervärdt, ocb till och med utvisar ett jesuitiskt och lågt uppsåt att skada mot bättre vetande, så framt det ej utgår från en okunnighet om både lag och affärer, som till så hög grad knappast är antaglig. Ock likväl, då vi härom dagen ånvo upprepade hufvudmomenterna af saken, med anledning af ett yttrande i Biet, kan herr Wahlström ändå ej låta förmå sig att erkänna, att dermed är tvisten afgjord, utan öfverhoppar ånyo dessa herr Hjertas upplysningar, och öfverhbopar honom i stället med personligt ovett; talar serskildt om smutsfläckar, som herr Hjerta skulle satt på sig sjelf, genom förebräelsen tili herr Wahlström, samt harmas tydligen deröfyver, att vi nämnt hans person, då likväl han var den, som såg det intyg, herr Ejerta företedde, och således personligen hade att göra med sakens behandling i Biet. För oss må gerna herr Wahlström och hans kamrater gifva sig till pris för den politiska servilism, som utgör den rådande karakteren i Biet — det blir intressant att se hvad tack de en gång komma att skörda derför — samt i denna roll öfyerhopa Aftonbladet och dess förläggare med alla möjliga beskyllningar för dess offentliga dsigter och skriftställeri; vi ämna i detta hänseende icke åtaga oss Biredaktörernes uppfostran eller förbättring; men när man angripit sina motståndares borgerliga heder med förhastade beskyllningar, som blifva verkliga kalomnier då de fort:ättas oaktadt tillräckligt vederläggande upplysningar, så få de ursäkta om vi ej kunne undgå att framställa deras uppförande i dess rätta dager, och icke tillåta de vrängda framställningarne intränga itven på detta område. Serskildt har herr W. i går kryddat sin harm emot herr Hjerta med omtuggande af den en gång i tidningen Fäderneslandet utspridda då redan vederlagda, men likväl sedan flere gånger i Biet åter upp.agna osanningen, att herr Hjerta i sina yngre år löpte för att bli kammarjunkare,, såsom Biet så stäladt uttrycker sig. När detta först stod i Fädernesandet, der det förekom i form af en stickande fråga, örklarades det ar herr H. för en dikt från början ill slut, och Fädernestandets utgifvare, som uppma1ades att nämna någon enda. -menniska, till hvilken a AY RS RA ad As td FR Sr