Aftonbladet – 29 december 1842, sida 1

hvarken sin glädje eller sina små motgångar med tjenstefolket, kunde ej nu låta bli att, så snart sig göra lät, berätta pigorna att herr Ludvig nu var blefven prest. Majoren deremot, mera barnslig än systern, ropade straxt på Petter Anders och sade: pDet är ju f—n, Petter Anders! nu är Ludvig prest allredan! Det var en satans pojke — Gud välsigne honom! der har. du en buss, Petter Anders, gå in i köket och få dig en sup. Ludvig hade blott några år varit vid akademien och hade tagit graden och blifvit prestvigd. Han var en yngling, som ingen talade om, han lefde för sig sjelf och med sina böcker. Mans lilla rum var ordningen sjelf, allt var rent och fint, fastän i högsta grad enkelt, ty majoren hade hvarken förmåga eler ville gifva till öfverflöd; Ludvig måste spara, om det äfven ej legat i hans lynne. Han hade blott en vän, men af ett till honom sjelf alldeles motsatt lynne. Det är en oriktig id man gör sig om vänskapens orsak, om det fina bandet, som kallas tillgifvenhet, då man tror, att det väfves genom sympatier. Vänskapen består af trådar, inväfda i hvarandra, ej af paralleler; gå tvenne karakterer parallelt, är der hvad man kallar likhet i riktningen af dess trådar, då är det blott uppränningen till en väl; men skall det verkligen blifva något af, så behöfs inslag, några trådar som inflätas tversöfver. Det är derföre man sällan ser två likartade menniskor vara mera än blott bekanta och vänner, något helt annal än endast vänner. Ludvig och hans vän hade motsatta lynnen och älskade hvarandra med all den värma, af hvilken ett ynglingahbjerta är mäktigt.