Aftonbladet – 28 december 1842, sida 2

ARR IR I derföre lycka öfverallt, ty! alla erkände hans öf verlägsenhet, utan att finna sig tryckte deraf derföre att denna öfverlägsenhet berodde af dett erkännande. En hvar kände med sig, att ha när som heldst kunde störta honom från han usurperade plats, blott derigenom att han ej er kände honom; men man smickrade honom, likson ofta historien visar hofmännen hafva gjort mer de svagaste konungar, just derföre at man visste dem beroende. Menniskorna älska också ickt det verkligen öfverlägsna, de se heldre på er briljanteld, som föreställer soien, än de se på soler sjelf; det är af samma orsak de så ofta fira medelmåttan och beundra snillet först efter århundraden Den andre var af helt annat slag, men ocksi en person, som väl icke beundrades, icke utbasunades, knappast omtalades, men, det oaktadt var skapad för sällskapslifvet. Grefve Gynterfeld var en lyxartikel, baron von Pahlen åter en nöd. vändighetsvara i salongen. Baronen var en me delålders man, utan markerade drag, utom el viss godmodighet i hela sitt yttre, ända från de fryntliga ansistet till den beqväma, på si sjelf hvilande ställningen han plägade antaga. De fanns ingenting hos honom, som tillkännagaf ege vilja eller kraft att genomdrifva den; han var C lian, som frodades öfverallt och som klängd sig fast öfverallt, som sväfvade mot skyn oci böjde sig ner mot jorden, lika litet i förra falle uppburen af egen kraft, som i det sednare ned höjd af sin egen tyngd. Sällskapslifvets krans ha sina blommor, sina rosor, som gifva det omvex ling, en sådan var Gynterfelt, men den måst äfven ha sin grönska, sina fyllnadsbiad, och et sådant var von Pahlen.