Aftonbladet – 28 december 1842, sida 1

HÄMND OCH FÖRSONING ). BERÄTTELSE AF ONKEL ADAM. ni. LYCKSÖKAREN. Brunnsterminen var redan nära slutad när en förnyad bjudning ankom från baron Nordenhjelm, den der gamla vännen och krigskamraten, och majoren med syster Emerentia afreste på sagd dag. På kuskbocken satt lilla Ludvig, nu iförd bättre kläder än förut. Han fick följa med för att öppna grindarne, hvartill han ock skickade sig väl Fröken Emerentia skrek mera än en gång till när den viga gossen i ett hopp var nere på vägen för att öppna grinden och under starkaste farten hoppade åter upp på vagnen; men den lille luftspringaren såg så glad och fryntlig ut; hans blå ögon logo så skälmaktigt, att sjelfva majoren ej kunde bli ond på honom. Tvertom hade fröken förmärkt, att majoren liksom biifvit en ny menniska, om det sedan kom af vattnet allena eter derföre att han nu hade en varelse, som slöt sig riktigt bjertligt intill honom. Majoren hade också verkligen blifvit förändrad, han disputerade ej så mycket som förr, han var saktmodigare och tåligare, och mot lille Ludvig hade han intet att anmärka. Man talar mycket om ormars förmåga att tjusa, det är en olycklig förmåga. Men hvad förmår ej ett par oskyldiga barnögon? Man bivgs att låta dem se sina dårskaper; de återspegla så klart hvarje tanke, hvarje känsla, och jag tvifiar på, att men) Se Aftonbl. a: 298, 399 och 300.