Aftonbladet – 28 december 1842, sida 1

Mm MMMM MMM kan tänka, och som tänker på sig sjelf mer, är på den öfriga skapelsen. Det var den unga grefven Gynterfeldt, societetens förtjusning och hundratal medtäflares förtviflan. Naturen hade mycket gjort för der unga mannen, hade gifvit honom känsla för allt skönt och snillrikhet i förening, den hade skänkt honom ett skönt yttre; men hans ställning i lifvet, hans uppfostran eller, kanske rättare, hans falska position mot andra menniskor, hade afstympat dessa sköna anlag till något, som hade brist på harmoni, på jemnvigt, och som således väl vid första anblicken kunde behaga, liksom eskissen till en skön målning, men likväl ej gal mera än ett ytligt begrepp af hvad den utförd kunnat blifva. Vi se öfverallt sådane påbörjade, men ofulländade snillen och karakterer, ofta liksom ritade af en barnhand, med osäkra drag och utan proportioner, men ofta åter andra, der hvarje lrag är lika djerft som slarfvigt, lika sant tecknadt som ofulländadt; blott hos få är taflan fullindad med sina dagrar och skuggor, och dessa få iro menniskoslägtets utvalde, äro de lycklige, som en gång taga plats i minnets pantheon, under let eskisserne förströs och glömmas. Från barnlomen hade grefven hört idel beröm; hvarje betydligt infall multiplicerades i otaliga upplagor; varje mine, hvarje hans ord beundrades. Som ngling blef han berömd som författare, som teckare och tonkonstnär, och lärde sig således hvaren att behandia språket, ritstiftet eller pianot. Ian hade, med ett ord, blifvit ett slags kopia af tt snille, med alla snillets anspråk på beundran, tan att ens söka hvad det verkliga snillet alltid öker — i första rummet aktning. Han gjorde