Aftonbladet – 28 december 1842, sida 1

strömmade gästerna fram och åter och njöto a! den sköna sommaraftonen. Der långt borta från parken klingade då och då tonerna af en munter dansmusik; der roade sig folket och en del deltog i leken. Mer än en vacker bondflicka blef uppbjuden till en polska af någon glad ungherre från hufyudstaden, som räckte sin glacebehandskade fand åt den sköna, hvilken, liksom rädV att sönderbryta de fina fingrarne, fattade den Ytterst i spetsen och svängde om, kanske tänkande på en Ole eller en Per, som stod i ringen och såg på, och som, då han dansade, hade en annan )sväng) han, än den fina herrn. Der borta, 1 skuggan af en tät häck af hagtorn, som just nu Prålade med sina hyita blommor, stodo ett par personer inbegripna i ett samtal. Om jag säger ett djupt samtal, skulle jag säga en osanning; ty det var ett af dessa, som man brukar i sällskaper, ett samspråk, som ej innehåller något och dock allt, och som blir pikant icke derföre, att det är en blandning af de aldraoskyldigaste saker, en mosaik afiämnen och vändningar, hvilka ega den egenskapen att de ej undgå Itt njutas, ett samtal med ett ord, som lika säert måste sprida sig och slå an på en hvar i sällskapet som de fina ångorna af en blomma, men som qvarlemnar lika litet som de. Den ene var en ung man med fina drag. hans panna var hög och fint tecknad, fastän kanske nåsol för smal, och ögat klart och glänsande. Allt, inda till det nästan satiriska leendet, som lågi omkring munnen, och till och med det på en sång eleganta och snart sagdt vårdslösa i hans drägt, örrådde en menniska, som känner mera, än han