Aftonbladet – 27 december 1842, sida 3

baka som år 4396, då Benjamin Wood erhöll uppdrag att utrusta trenne skepp och att med dem afeå till Kina, försedd med bref från drottning Elisabeth till kejsaren. Dessa skepp gingo på resan förlorade och försöket synes icke hafva blifvit då förnyadt. Engelska handels-kompaniets i Canton äldsta urkund är daterad den 6 April 4637. Under loppet af nyssnämnde år afgingo 3 skepp till Kina, under befäl af kapten Weddel. Han landsteg i Macao d. 28 Maj, och erhöll laddning för sina skepp efter några tvistigheter med Kineserne, hvilka föranledde blodsutgjutelse. I många år afstannade handeln. Sedermera fingo Engelsmännen tillåtelse att drifva handel, men aldrig någon sådan tillåtelse, som ens i aflägsen mån kunnat jemföras med den, som den nyligen afslutade traktaten medgifver. — Man har ej långt från poststationen Camucia, nära staden Tortona i Loscana, i en temligen stor jordhög, som ligger nära landsvägen upptäckt flera etruriska bronsstatyer, hvilkas konstvärde dock ännu ej är bekant. — EN BJÖRNS PROMENAD PÅ FRI HAND. Uti staden Warwick i England sattes en mängd folk nyligen i förskräckelse af en ledamot af det ludna slägtet, nemligen en stor björn, som ditkom med ett menageri d. 3 dennes och infördes uti ett rum, som serskildt var bestäldt för hans räkning. Förmodligen trifdes icke Nalle rätt väl i ensamheten härstädes utah begagnade sig af tillfället medan hans förare höllo på att ställa i ordning åt de öfriga djuren och tyckte det vara så godt att taga sig frisk luft på en stund, hvarföre han hoppade ut genom fönstret och började att promenera framåt gatan. Som det var temligen mörkt och vår hbjelte för öfrigt hade ett insinuant utseende, inbillade sig de förbigående i början, att det var en gentleman, utstyrd i ett af de nu mest moderna pelsverk, hvilka som man vet, för att vara riktigt sprättiga, skola hafva skinnet utvändt. Han gick äfven sålunda en stund trankilt framåt gatan, men åsynen af ett äldre fruntimmer, som var nätt klädd, var för mycket för hans filosofi. Han smög sig derföre sakta bakom henne, svepte sina armar kärleksfullt omkring hennes hals och helsade artigt på henne. Den goda fruns tankar lågo förmodligen för tillfället på hennes höns, eller katt eller lilla moppe eller hvilket annat småkräk som helst, utom på någon björn, ty hon yttrade, i tanka, att gentlemannen hade misstagit sig om hennes ålder: Ser ni inte att jag är en gammal käring det finns så många andra yngre att löpa efter, men i detsamma kom ett något besynnerligt kucklande ljud från kurtisören, hvilket gaf henne anledning att vända sig om för att se hvad det kunde vara. Följden var ett förfärligt skrik, som gjorde att den förskräckta nalle genast släppte henne och fortsatte sina steg längre framåt gatan, men nu förföljd, ehuru på vederbörligt afstånd, af så mycket folk, som åsynen af något ovanligt alltid på ett förunderligt sätt är i stånd att hastigt bringa tillsamman. Imedlertid hade egaren äfven hunnit sakna sin nalle och kom springande med andan i halsen efter honom, samt tog helt simpelt hans vördighet i örat och ledde honom på det sättet under allmänhetens jubelrop tillbaka in i hans skrubb. — Omöjligheten för en man att vederlägga sin hustru. En hustru må, i dispyter med sin man, påstå hvad hon vill och bevisa det huru hon vill, så är han likväl ej i stånd att vederlägga henne. Ty när han med de starkaste bevis och slutledningar tror sig hafva fått henne fast, är det detsamma, som om han sökte att med tråden uppdraga ett nystan, som ligger på golfvet; han får allt mer tråd i handen och slutligen förvandlar sig hela nystanet deri; — men nystlappen ligger ännu qvar på golfvet. — Sanningen fordrar likväl det medgifvande, att man i dispyter med mången karl kommer till samma resultat. (St. K. L. T.)