Aftonbladet – 24 december 1842, sida 3

lägga sig. Han är en stor patron och anhängare a kurasje i nattrock och deyvyuemang i tofilor. Största delen af M. Scribes komedier, serdeles Bertrand e Raton (Strozzi och Martino) prononcera dessa nattmössidter: chacun pour soi, chacun chez soi! Våra storhjertade statsmän hafva gjort detta till den egennyttiga politikens valspråk. M. Secribes kloka omtänksamhet drar försorg om att dessa doktriner bli, för det allmänna bästas skull, utspridda. Laissez faire, gån hem, sluten edra dörrar till, och hållen fötterna väl varma! — Men som en dylik likgiltighet icke behagar alla, kunna vissa samveten vara hägade att fordra räkenskap för denna liknöjda, lättsinniga uppmuntran till sjeifviskhet. M. Scribe svarar dessa, med sitt vanliga lilla raljanta leende, att menskligheten icke förtjenar att man uppoffrar sig för densamma. Hvad är då menskligheten? En samling a! löjligheter, dårskaper och lögner. Rättskaffens yttringar, ädla uppoffringar för fådernesiandet, oegennyttiga tänkesätt; bort allt sådant! Ni bedrar er, all opinion är lögn, allt devuemang likaså, egennyttan A och O i alla ting., För öfrigt, heter det, är ofyannämnde stycke ett litet underverk af orimligheter. Hos en viss lady Regina förekommer t. ex. en högst kuriös scen. Dc olika partiernes chefer hafva en sammankomst i hennes hus, och man ser vid detta tillfälle de hätskaste motsatser sammanblandade med hvarandra, rojalister och republikaner, proskriptörer och proskriberade, Carl Stuart och Lambert, Monck och Richard Cromwell, utan all ceremoni sammanförda inom några alnars rymd. Det är sv att begripa hvarför herr Scribe på ett dylikt sätt förfar med historien och med-historiska personer. Han skulle icke draga i betänkande att låta Marat dejeunera tillsammans med Malesherbes, och att lägga kejsaren i Wellingtons säng, samt derefter tryggt sitta på affischen: Comedie historique. Dessutom tillvites denna. komedi dess oförlätliga raljeri med mensklighetens allvarsammaste och vigtigaste intressen; den framställer med ett tadelvärdt eturderi historiens största och ryktbaraste karakterer; den ridikyliserar de ädlaste, mest uphöjda känslor och gör saltomortaler på krossade troner, öfver lidande nationer och stupstockar. Man har ingenting att invända mot den älskvärda genius, som andas i Un verre deaun, men man har svårt vid att fördraga författarens lek med sådana händelser, sådane män, Seribes komedi har sålunda gjort endast en obehaglig effekt. De lättsinniga, som icke söka annat än ctt fåfängligt tidsfördrif, hafva funnit att stycket saknar den qvickhet, som annars vanligen utmärker förfuttaren. De tänkande hafva känt sig sårade af den skeptisism och det förderf, som Scribe introducerat på Theatre-Francais, på sjelfva det ställe, der les Maitres de la scene ofta gifvit så kraftiga och ädla exempel och lärdomar; de instruerade, emedan de ogillat det oerhörda lättsinne, hvarmed M. Seribe behandlar hi:torien och gör den ridikyl och barnslig Vi hafva här, icke utan afsigt, något utförligare redogjort för detta omdöme öfver en af vår tids produktivaste och mest guterade teaterförfattare. — Vi hafva gjort det, emedan vi funnit dcri en billig och rättvis kritik, icke allenast öfver M. Scribes närvarande arbete, utan ock öfver den teatraliska smaken i allmänhet; ty det är icke blott på Theatre-Francais, som denna predication sceptique et enervante introducerats, den vill äfven, säsom en cpidemi, göra sin rund öfver de flesta andra Europas teatrar. På teatern i Palais-Royal ger man en komedi vådeville i 2 akter: Le Capitaine Charlotte af herrar Bayard och Dumanoir, deruti mamsell Dejazet roar publiken med sitt förträfliga utförande af titelrollen. En munter parodi på Sues Mathilden, den man tillskrifver den qvicka Collaborationen Michel Masson och Gabriel, är äfven omtalad såsom mycket lyckad. Det förljudes att Napoleons grafmonument nu skall päbörjas, och att en modell dertill nyligen blifvit exponerad. Kejsarens staty till häst skall placeras på midten af den stora gården, och på piedestalen skall anbringas en afbildning af den scen, som egde rum vid stoftets flyttning till det ställe, der det nu förvaras. Ingången till den graf, som skall emottaga de kejserliga qvarlefvorna, skall på ömse sidor prydas med tvenne liggande lejon. Öfver denna ingång skall uppföras ett altare, hvilande på spiralformiga pelare. Det stora altaret, med dess himmel, som för närvarande finnes der, måste, för utförandet af dessa anstalter, undanflyttas. I England har man just med besked slagit sig på att författa och utgifva andliga sånger. En miss Flower har publicerat en volym, Hymns and Anthems. Vidare har en amatör utgifvit Sacred Songs, orden tagna från Lyra apostolicå : item finner man en ny edition af skottska kyrkans psalmodier, arrangerade af John Daniel; item Psalmer och bymner) för 3:e röster, af Neukomm, Törfattaren till Davids klagan, Berget Sinai och Napoleons midnatts-reyue; item The national psalmist,, af Hackett, samt Hymner och psalmer, med ackompanjemang af orgel och klaver, utgilfne af Lloyd, utom nägra andra af samma anda. På Covent-garden-teatern hade man ämnat taga sig jul-lof i god tid, men teatern forfar, tack vare miss Adelaide Kemble! att till allmänhetens nöje hållas öppen. På Haymarket försöker man att muntra sig med herr Buckstones Comediettar, A cure for loye, (en kur mot kärleken). Herr Buckstone är, som man yct, Haymarket-publikens rolighetsminister, skrilfver farcer med enkom favorit-roller för sig, deri han bereder sig de amplaste tilifällen att, till allmänhetens förlustelse, få af hjertans grund grimasera och åbäka sig. Teaternotiserna från Wien äro mindre hugneliga. Das System är ett stycke utan allt system, och ingen tyckes ha lust att gå och se, huru Holteis bjeltinna an sig selbst schireibt. Deremot påstås det, att Lachners belackade opera Catharine Cornaro, ändtligen börjar komma upp sig litet; den har, säges det, i Wien vunnit kännares bifall. Tyska tidningarne underrätta, att den af lärda verlden väl bekante L. A. Staudinger dött den siste i förra månaden, vid 72 års ålder. Samtidig med Göthe, Schiller, Wieland, Herder och Kloppstock, stod han ock, under yngre åren, i nära vänskapsförhållande till dessa män. Hamburger-teater-vännerne roa sig tills vidare med De båda tjufyarna, Holteys fars Margarethe, samt Onkel Majoramn, en öfversättning från fransyskan, Der Doöppelgänger af IHolbein och ;Humoristische Studien af C. Lebrun. Göthes Faust har derstädes i förra månaden blifvit uppfödv Referenten ar teaternyheterne menar, att om detta mästerstycke icke rönt allt det detagande, som vederborde, bör sådant skrifvas på sujetternes räkning, som icke äro vuxne sina roller. Han förmenar dock, att ingen, utom satan sjelf, — som fi kommer ibland personerna i detta stycke, — RER gör RA EM VT FE PT DT 2 ARR