då gick fröken der hemma och visste ej hvad hon skulle företaga. Var åter fröken borta hos proöstinnan eller på något barndop, vid hvilka tillfällen hon, oaktadt sina fyrtiofem år, gerna lät använda sig till flickfadder, då gick majoren der hemma och anställde en sorts husvisitation och snokade i alla vrår, för att hitta på något att gräla om, och endast vid sådane tillfällen led hans tjenstefolk. Men när fröken Emerentia var hemma, var allt det der onödigt och tjenstefolket fick vara. i ro. Fröken var glacisen som bröt vågorna af majorens stormar. Majoren gick en vacker vårafton, några dagar innan den märkvärdiga brunnsresan skulle företagas, fram och åter på gårdsplanen och mumlade då och då en ed öfver Postgossen, som ännu ej anländt från staden. Syster Emerentia satt vid det öppna fönstret i nedra våningen och språkade med sin bror, som gick skyltvakt. Jag tror f-n tagit pojken, yttrade majoren slutligen, jag skall väl en gång piska opp honom för hans söl.n Fröken Emerentia, som ganska väl visste, att majorens bestraffningar aldrig blefvo af, utan alltid lott bestodo i några starka och hotande termer och en mängd förskräckliga löften, kunde dock ej underlåta att invända: Det vore högst orätt att slå gossen., — Jaså, du säger det, syster Emerentia, utfor majoren ännu mera förifrad, du skall sc att jag slår pojken sönder och samman midt för frökens näsa.v — Å nej, dertill har du icke bjerta, käre Adolf, invände systern. — ,Hjertal upprepade majoren ännu mera uppretad, pär jag en gammal käring kanske? är jag blödig ja kanske? Du skall få se, syster Emerentia, hi det går, och om jag nu slår pojken lytt eler för derfvad, så är det din skuld för dina förbannade dispyter. Majoren afbröt sig sjelf och fortfor mar sin vandring. Fröken ångrade likväl nu en storm och i synnerhet mit att liksom sitta sin hb tt kon åter uppväcki it hon komi pant, all