Aftonbladet – 24 december 1842, sida 1

anskaffades och apotekaren anlade ett filial-apotek i närmaste bondgård; med ett ord, Sumpmyran var nu en ordentlig brunnsort, dit den vackra verlden hade att begifva sig när den tröttnade vid stadens qvalm. Major Frans Pistolsvärd var född finne och till på köpet gammal ungkarl; han ansågs i hela trakten för ett gammalt original; man skrattade åt honom och harmades på honom och likväl älskade man honom. Man kunde hundrade gånger om dagen komma i gräl med honom, men var det oaktadt aldrig i stånd att hata honom; han hade många orimligheter, men på bottnen låg alltid något godt, något ädelt och glindrade som rent guld; man såg det beständigt genom den ojemna ytan, liksom man ser något lysande på bottnen af en ström, hvilken knotar och brusar mellan stenarne. Folket skrattar ofta åt en sådan gammal man, som ej förstår eller kan lämpa sig efter andra; det dömer efter ytan och kallar honom en rolig menniska; men det vet ej huru många strängar på själens strängaspel, som först måste springa af, huru många som måste spännas för högt, för att frambringa hvad det kallar för roligt; det löj va, det roliga beror alltid af brist på harmoni; det barmoniska är skönt, är stort, men aldrig roligt. Jag, åter, har aldrig kunnat skratta åt en sådar menniskas egenheter; jag har tvärtom sökt efter skälen till dem och alltid funnit en på djupet uppvällande källa af sorg och smärta, som varit orsaken till dessa olikheter med andra, hvilka söra en sådan löjlig för mången. Ti varje ålder har sin leksak, något som utelutande fängslar själen, hvarje folk har sina peiater som det tiliber, och hvarje menniska något, om hon framför allt älskar. Majoren var en gammal finne och älskade sitt ädernesland med hela ett barns häftighet och l! vängifvenhet. Det gamla Finland med sina äro-l! ulla minnen, det af tusende vattendrag och ström -!