Aftonbladet – 24 december 1842, sida 1

bökade rätt på källorna vid Töplitz och ett annat individ af samma slägte tog rätt på saltkällorna vid Läneburg, hvadan staden ännu i sitt arkiv förvarar ena skinkan af besagde djur; det r stadens palladium; en bjort föranledde upp;kten af Aachen och Wildbad, några harar värmde sig vid Warmbrunnen och en tiggare upptäckte, om jag ej missminner mig, Medevi. Men den underbara helsokällan i Sumpmyran upptäcktes genom en flock andungar, som jagades af en gammal komminister, hvilken åter fastnade i kärret och blott med möda fick upp sina stöflor ur gyttjan, hvilka stöflor sedan undersöktes af en vetenskapsman, som fann att de voro besmorda med den ypperligaste badgyttja. Komministern och andungarne få således dela äran af upptäckten. Imedlertid fick stadsläkarn nys om gyttjan och anställde, i sällskap med stadens apotekare, en vetenskaplig resa till stället, hela milen, (utan understöd af staten) och hvarvid man anställde en analys af något pölvatten, som stod mellan tufvorna, hvarvid apotekaren fann, att det icke allenast innehöll jern, utan äfven cen stor mängd kolsyra, eller, som han kaliade det, fix luft och dessutom luktade högst gement, och således innehöll svafvel. Vid nogare undersökning på apoteket fann man vidare, alt vattnet innehöll koppar och zink, det vill säga spiater, i samma proportion som till messing, och då enhvar ywct, att messingsfilspån botar benbrott och liksom sammanlöder benbitarne, fann stadsläkaren, att Sumpmyrans vatten icke allenast botade hemorrhoider, gikt och andra obegripliga sjukdomar, utan äfven benbrott. Sumpmyran var med ett ord en försynens välgerning mot den lidande menskligheten och innehöll så mycket helsosamt, att något ovilkorligen skulle taga skruf, och stadsläkaren förslarade sig för Sumpmyrans förste intendent. Ett ångt träskjul, snarlikt en repslagarbana, uppförles på den mjuka marken, behagliga promenader senom en dunge af martallar anlades, en droska