Aftonbladet – 24 december 1842, sida 1

Jo MS Ht uH uu HOV OO HH HÄ med ringa, att ej säga inzen, framgång. Flon blef således i stället för en ledarinna, hvilket hon ville vara, ett slags gymnastik för gubbens envishet och häftighet, en öfning som gjorde honom godt, det lindrade att få gräla med syster Emerentia, då man ej kunde ansigte mot ansigte få gräla med den f-—bannade ryssen, som gubben merändels uttryckte sig. Men syster Emerentia hade så der småningom antagit en guvernantston mot sin bror och var sällan af samma tanka som han. Om han såg ett moln på himmelen och sade att det var grått, så tyckte syster Emerentia att det var blått; beskref han, som ofta hände, slaget vid Svensksund och för att ultrycka sig expressift, hvilket han gerna gjorde, kom att säga att de ryska skeppen blefvo sönderskjutna så små som svafvelstickor:; straxt var fröken framme Och anmärkte, att det vär omöjligt att ett skepp kunde så söndersplittras, då blef gubben ond och svor och bannade en hel armå af onda varelser öfver verlden och påstod att det var sannt. När alla medel att omvända majoren blefvo fruktlösa, gick syster Emerentia sin väg. Gubben saktade sig och begrep, att han låtit hettan öfverila sig och att det var synd om syster Emerentia, som kommit i misshugg för hans rysshat; han smålog således så der litet skamflat när hon åter syntes och erkände att han blifvit för het. Om då syster Emerentia kunde låta bli alt moralisera, hvilket hon sällan gjorde, utan sade: Kära Adolf, du är alltid orimlig och häftig, då började åter majoren alt försvara sig, på lif och död och svor med gnistrande ögon, att han var spak som ett lam, ja saktmodet sjelf, och så var trätan åter i full gång. Man skulle tro alt de begge syskonen på detta it lefde ett högst olyckligt lif, men långt derirån; med allt det der älskade de hvarandra inrerligt, och Gud vet huru det går då döden skiler dem åt; de äro oumbärliga för hvarandra. Var majoren någon gång borla på egen hand,