Aftonbladet – 23 december 1842, sida 2

och hon påminde sig så gerna delyckliga år hon tillbragt der i öfverflöd och utan aning om brist. Då hon sjöng sin visa tyckte hon sig åter sitta i de stora präktiga rummen och spegla sig i trymåen och höra den aflägsna klangen af frökens fortepiano, hon tyckte sig ännu höra de smickrande ord hön då hört och glömde för några ögonblick att Hon satt i en kall stuga framför en halfslocknad eld och sjöng för sina hungrande barn; i sådane ögonblick uppklarnade åter hennes ansigte och ögat blickade skälmaktigt leende framför sig. Hennes ungdemsdröm afbröts likväl lika hastigt som obehagligt, då dörren slogs upp på vid gafvel och en kall luftström susade in i rummet. En karl insvept i en trasig fårskinspels klef in. Ja sån, yttrade den inträdande, phustru min sjunger, det är bra att hustrun sjunger då kanaljer nära slå ibjel hennes man. Du mins denljufva tiden — det är bra för dig det. Med dessa ord kastade han sig ned på spiselkanten; — det var timmermannen Löf. — Tänd på här, det pyrar ju så att man inte ser hand för sig. MHustruns dröm var försvunnen, de sköna höga rummen, de blanka speglarne, den aflägsna klangen af fortepianot, allt var borta, allt v2r tystnadt och verkligheten stod åter framför henne. Tända påv, svarade hon snäsigt, med hvad skola vi tända? de tider du timrade och inte söp från morgon till qväll, då fingo vi alltid stickor, men du kan vara glad om man har en rutten rotstubbe att lägga hit, och några nerblåsta pinnar från kungsträdgården. — Vill du träta kanske? yttrade mannen, men kom ihåg, att om jag lägger mina näfvar på dig, så är det slut med grälet. Nåh är Susanna död än? — Nej det är inte så väl, svarade modren. — ,Jaså, jag tyckteigår morse när jag gick, att hon låg och kipade efter andan, sade mannen; det var f-n hvad hon är seg. Nåh har Ludvig kommit hem ? — Jo, här är jag far,, svarade denne. Jaså, det var bra, du ska vetav, fortfor han, att jag gjort opp en god