Aftonbladet – 23 december 1842, sida 2

—— och inte... hon kunde ej fortfara, utan upplyftade lilla Dora, som kysste sin bror och luggade honom, som hon plägade. Dora var blott halftannat år gammal. ,Se så,, sade fadren, nu kan det der vara slut. Du skall, fortfor han, vändande sig till sin hustru, få pengar till begrafningen af mig, ja f-n ta mig skall det inte bli en hederlig begrafning, med både kaffe och punsch. Kom nu, pojke, och nu grep han Ludvig i armen och gick. Men, utkommen på gatan, slet sig gossen lös, störtade åter in och bort till Susannas lik, som hvilade på en bänk. Adjö, lilla Susanna, adjö med dig, ropade han och kysste den smärtsamt leende munnen, oclrstörtade åter ut tilr den förundrade fadren. ER Några dagar derefter var der stor bjudning i den usla kojan. Kaffepannan stod på hela dagen och bränvin och punsch flöt i strömmar, Det var lilla Susannas begrafning. Då det arma barnet lefde, kunde föräldrarne ej gifva det en beta bröd, och då det sjuknade gjorde de sig icke möda att ens gifva det en drick vatten att släcka den brännande törsten; men nu på hennes begrafning slösade de bort mera penningar, än som kunnat åtgå att rädda henne från plågor och död. Så är det, menniskan lefver mera för yttre prål än sin inre lycka. Hon vill anses vara lycklig, men hon gör allt för att ej verkligen vara det. Madam Löf var verkligen stolt öfver den präktiga begrafningen som hon tillagat, och hennes hjerta gladdes åt hvarje beröm, som man slösade på hennes kaffe och de fyra sorterna kaffebröd: Timmermannen var efter vanlizbeten drucken och. gladde sig åt att en gång dricka så mycket han ville. Ingen tänkte på den lilla Susanna, som sin sista natt bad Gud så innerligt att få dö för att ej få ligga ensam. Hon begrofs på Adolf Fredriks kyrkosård; der ligger bon ) ensam, det arma barnet. (Forts, följer.)