Aftonbladet – 23 december 1842, sida 2

Barnen hafva sin egen filosofi; de känna lika djupt och djupare än någon äldre, men de kunna ej uttrycka hvad de känna; deras tankar äro hieroglyfer, som ingen kan tyda, men som dock ega djup betydelse. Men det är ej de rikas barn, som känna så, det är endast de fattige små, som ifrån vaggan strid med nöden om sitt lif, som veta hvad Hf och död vill säga; det visste Ludvig, och han var likväl ej mer än tio år. Slutligen vaknade föräldrarne; de mottogo med kallsinnighet berättelsen om lilla Susanna. Den enda som tillkännagaf något deltagande var modren, som, då hon upplyftade det lilla liket, yttrade: Lycklig hon, som fick döl Fadren deremot sade intet, utan gick ut i staden för att åter börja sitt svirande lif. Ludvig blef hemma, han ville, han kunde ej gå ut från Susanna; hennes död hade skakat honom i djupet af hans själ. Modren manade på honom att gå ut, ref upp en och annan söm på hans kläder, bvilken hon tyckte vara för hel för att väcka mådlidande, och ville köra ut honom för att tigga; men gossen stod framför Susannas lik med sammanknäppta händer och tänkte djupt. Hvad tänkte han på? Vi veta det icke; han visste det knappt sjelf. Mot klockan elfva kom fadren tillbaka; han hade redan fått sig ett litet rus och var rödbrusig och glad: Se sån, yttrade han vid sitt inträde; se så, nu skall Ludvig till lindansaren; jag var uppe hos honom nu, och han sade att pojken fick komma klockan tolf. Kom nu, pojke; se så, ta adjö af mor din och lillsyster Dora, som ligger och skriker derborta. s Tigande gick gossen till sin mor; hon to3 honom i faran och han kände att några heta tårar runno ner på hans hals. 4djö med dig, lille Ludvig, sade slutligen modren och kysste honom. Adjö med dig; tag dina föräldrar till en varning, blif du åtminstone en beskedlig sosse