Aftonbladet – 23 december 1842, sida 1

HAMND OCH FÖRSONING. BERÄTTELSE AF ONKEL ADAM. I. HEMMET. Huru mycken glädje och huru mycket elände hvälfva sig ej bredvid hvarandra i en större stad J velen det icke, j som bon i stadens medelpunkt. der palatserna höja sig mot skyn och der j speglen er i de kristallklara fönstren; der sköna vagnar, dragna af ystra spann, korsa hvarandra och der det sorlande folket för er endast utgör en 2afla af rörelse och lif, utan att j behöfven intränga i det inre al orsakerna till denna vexling af rikedom och elände, af högljudd glädje och stum sorg, som för betraktaren ej annat är än den nödvändiga blandningen af dagrar och skuggor, hvilka göra taflan leende och behaglig. Men om man går längre bort istaden, förminskas bullset småningom, det blr tystare och ensligare, palatserne bytas i hus och husen slutligen i kojor, som ställa sig alltmera glest, allt mera långt ifrån hvarandra Det är liksom rikedomen älskade rikedom,, att det prunkande, det stolta ville tränga sig tillsamman, då deremot det fattiga och usla vore dömdt till isolering äfven sins emellan; derföre stå kojorna så långt skiljda, der finnes intet band, som sluter familjerna till hvarandra; de äro alla lika fattiga, lika hjelplösa och i samma mån också egoistiska. Man har tagit för regel, att rikedomen alstrar egoism, men man har då ej sett fattigdomen på nära håll, den är egoismens stamhärd, det är själens och kroppens armod, som alstrar egennyttan, men också alltid armod. Det är just deri fattigdomens förbannelse ligger, att den förhärdar menniskohjertat, att den gör kretsen för våra känslor så trång, alt den slutligen drar med sig hvarje bättre tanke och gör att sjelfviskheten i sin grymmaste form bäst trifves i kojorna, Ego