Aftonbladet – 23 december 1842, sida 1

der borta i den mörka vrån. Hur är det med dig, lilla Susanna? frågade han med deltagande, phar du mycket ondt ?, — Ja Ludvig, mycket ondtn, svarade barnet och räckte ut sina små händer för att trefva rätt på sin bror: Vet du hvadp, förtfor brodern hviskande och med en viss brådska, pvet du hvad, jag har något godt åt dig; här Susanna, se här, tag, känner du det är ett äpple. Ack! ack! ett äpplen, hviskade barnet och grep med hegärlighet efter frukten; huru har du fått det?, — Å jon, berättade brodern, jag var der nere vid Ragvaldsbro i dag, isen är svag och en liten pojke, en så stor som jag ungefär, damp igenom; nu var så, att jag lade mig på magen på isen och räckte en stång åt pojken så att han kom upp, men si, gossens mor var en gumma som sålde äpplen, och när jag väl fått pojken på. det torra, gaf mig gumman de der slantarne som mamma fick och ett stort äpple. Du må tro jag blef glad och i första glädjen bet jag en bit af äpplet, men så kom jag ihåg dig och tänkte det kan Susanna stackare bättre behöfva, — Tack lilla Ludvig,, sade flickan, ack Herre Gud hvad. det smakar väll Bara, fortfor hon, nu inte far kommer hem igen, det Var så bra i natt då han var borta, för jag fick ligga i sängen och-slapp att rysa på golfvet. — Var inte ledsen Susanna, far var inne på Pelikan der borta, de slogos der när jag gick förbi och jag hörde far svärja derinne, han blir nog borta i natt ocksån Under det barnen på detta sätt hviskade med hvarandra hade modren blilvit mera glad och upprymd, hon börade småsjunga, men småningom blef rösten högre ch klarare; hon sjöng Jag mins den ljufva tiden, Jag mins den som i går, Då oskulden och friden Tätt följde mina spår. Jet var en visa som hon altid sjöng då hon blef lad till sinnes; hon hade läst den då hon var arnflicka hos baron Ridderkors på stora Mellinge