Aftonbladet – 23 december 1842, sida 1

Vr — ww KÖ 5 O— der borta och är ställets enda förfriskningsort. Derinifrån ser man ett sken gnistra genom springorna på de gistnade luckorna, och då och då tränger en ljusström ut i aftondimman, när dörren öppnas för att insläppa en ny kund, eller för att kasta ut någon annan, som psällskapetn derinne ej anser värdig att vistas inom dess fostbrödralag. Der inne i Löfvens stuga är det halfmörkt; en gammal stubbe och några våta träpinnar, stulna och upplockade än här och än der af barnen, kunna ej lysa stort bättre. Ett blekt, rödaktigt sken upplyser det låga, fuktiga rummet; man kan ej se mera än hvad som närmast omger spiseln; men der borta i den mörka vrån höra vi något pusta — bry er ej derom, det är blott ett sjukt barn, som ligger der och försmäktar, en liten blek,förvisnad varelse, med blå ögon och silkeslena ögonhår, som kastar sig på den hårda bädden. Men framför spiseln sitter en qvinna, lika dödsblek, men med en dyster fräckhet uttryckt i den skumma blicken. Om man noga betraktar henne, om man afräknar de afvikelser från det skönas ideal, som ett förvirradt hår, en rynkad panna och alla de spår, som tiden och djupa oåterhållna passioner ritat på hennes ansigte, om man försöker att i dessa förvissnade drag taga reda på huru hon såg ut för en tio, tolf år sedan, skulle man finna, att denna varelse är en qvarlefva af en vacker, en ganska vacker flicka, som fordom 10g skalkaktigt som en Amorine, och hvars blickar talade om ömhet och kärlek. Fattigdomen och nöden hafva dock nu utplånat det mesta, de hafva sifvit ansigtet ett uttryck af hårdhet, som ej är let naturliga; men hennes själ har blifvit hårdare kampen med hårda öden, liksom jernet, som lir fjedrigt då det bhamras. Den bleka qvinnan var ett barn vid sitt bröst, det är likväl ännu vågot som hon älskar, visserligen icke mycket, y hon önskar ofta, att den lilla skulle få dö;