Aftonbladet – 23 december 1842, sida 1

ismen är också den fattiges största olycka, ty har stöter från sig hvarje mensklig hjelp och gör sig afskyvärd i stället för beklagansvärd. Detta är dock oftast fallet i stora städer, der motsatsen mellan den fattiges och den rikes olika lefnadssätt starkast afsticker mot hvarandra. : På landsbygden deremot är den usle ej så usel, ty han gör icke så bittra jemförelser; han ser så många lika fattiga som han, och så få rikare. Och finnas der sådane, framstår ej deras öfverlägsenhet med detta prål, den prunkar ej med denna dyrbara lyx, som griper så djupt i den förskjutnes bröst; derföre är den fattige på landet vanligen icke en så hjertlös egoist, som i en stor stad, ty han är ej isolerad som denne; man finner dygd, förnöjsamhet och lugn under ett torftak på landet. Men finner man dem i ett af hufvudstadens nästen, då har man träffat på en af skapelsens sällsyntaste företeelser, en menniska, som hvarken exempel, afund, olyckor eller förtryck kunnat förderfva; då har man funnit en af dessa guldrena själar, som tåla allt och likväl bibehålla sig obefläckade. Om man för omkring femton år sedan gick långt upp i Adolf Fredriks församling, fick man se många sådana kojor, med låga tak och mörka rutor, här och der ett blekt barn-ansigte derinnanför, blickande med de matta ögonen ut på den folktomma gatan. Det är en mörk vinterqväll, vid den tiden, som utgör förgrunden i min lilla tafla; knappt en enda menniska är ute på den mörka gatan, der timmermannen Löf har sin bostad. Om ljudet af något fjät höres utmed det långa planket, som utgör ena sidan af den trånga gränden, är det säkert en fattig sate, en stackare, som smyger sig hem från sin tiggarefärd genom staden och går sin ensliga gång 1 mörkret; ingen lykta lyser bans väg, der finnes blott natt och tillskrufvade luckor; armodet gömmer sig heldre in lyxen; der är tyst. Blott då och då afbrytes tystnaden af något sorl från krogen, som ligger