had som sammansvurit oss med hvarannan att utföra dådet mot vår fiende; o, att der äfven funnes trehundrade sådana som ni! och denna tidningsskrifveriets hydra, om hvilken man ända hit till skuggornas rike förnimmer så många rysliga saker, sKulle inom året, månaden, veckan icke mer vara till! Men, älven om ni är ensam, tveka icke, — jag besvär er, — att för det allmänna bästa taga ut steget! Stick: er hand i brasan och bränn upp den!.... Det gör så godt, så godt! Eller hvad? skall då för alltid den timma ha slagit i ert gamla, fria Sverige, att en konungens troman icke längre får skrifva en smula invita Minerva, utan att den -pretentiösa käringen skall understå sig ge upp tonen till en allmän korus deremot? Man skall kan tänka först bedja den pedantiska vishetsgudinnan om lof! Tacka vet jag i det gamla Rom, vi hade der inga tidningar, utan afgjorde sakerna med slipadt stål. Om jag icke irrar mig, var i det fordna Svithiod enahanda lyckliga vana rådande; men nu... nödgas man knyta nälfven i byxsäcken, fastän man, som ni, sitter i sjelfva det krigiska rådet! Heldre, jag upprepar det, stick den då i elden och bränn upp den! Man kan icke utsäga hvad allt godt det måste ha med sig! Jag bjuder er ur :andarnes verld ett äkta romersit handslag, notabene med den ena handen jag har qvar, och jag väntar med otålighet ert tillbaka, notabene med den ena, ni också kan ha qvar, när vi träffas i alla hjeltars, krigsråders och riddares gemensamma Elysium. Det skall bli en rörande scen, värdig sjelfva gudarnes glädjetårar. Horatius Cocies och Marius Curtius förena sig i en komplimang af beundran för ert klassiska hjeltemod och anhålla genom mig få vara inneslutne i er aktning. jelf förblifver jag i alla evigheter den varmaste af edra tusen beundrare, och tecknar mig eder från hufvud till tå tillgifne Mucius Scevola. P. S. Min respekt för de öfriga sannt romerska själarne i edra icke romerska tider, herrar Hartmansdorff, Eefrån, excellentissimus sjelf, m. fi. fader Nerman icke till förglömmandes. Jag är säker att de icke skulle unlandraga sig, att göra er säliskap och vedervåga åtminstone nigra fingrar, så vida icke lessa herrar, det jag nästan anar, finna sig tillräckligt brända redan förut. Densamme.