Aftonbladet – 22 december 1842, sida 1

HECU UCHDIAUU, SO Hal ICKC IICU URdA Uljtket skäl kunde, om man ville vara litet elak, spörja den mest ortodoxa prelat, ja sjelfva erkebiskopen; men också kan man å andra sidan icke neka, att ett spörjande om sådana saker innefattar en förolämpning, hvilken blir så mycket större, och så mycket mera blottar procedurens egenskap af inqvisitorisk, i den mån som någon grund till dess framställande ej blifvit uppgifven. OM MEDLEN ATT VÄRNA SVERIGE MOT PAUPERISMEN. TREDJE ARTIKELN. (Afhjelpande och lindrande åtgärder.) Lägger man till de redan omnämnda åtgärderna mot pauperismen eller näringslösheten de nyligen utrikes med framgång försökta ränteförsäkringsanstalterna och undervisning i vissa tillverkningar, som kunna ingå i hemslöjden, men hvilka här ännu äro obegagnade; så torde man hafva anfört det väsendtliga, som kan vidtagas till pauperismens förekommande. Till en helt annan klass höra de åtgärder och anstalter, som åsyfta att afhjelpa eller lindra en. redan inträffad nöd. Dessa utgöra fattigvård i egentlig mening; och då man sedan framfarna tider varit betänkt derpå, så träffas de äfven i de flesta samhällen mer eller mindre fullständigt. Sverige har dylika af nästan alla utrikes försökta slag. Föremålet för närvarande uppsats var imedlertid icke att behandla fattigvården, utan blott att framställa medlen mot pauperismen; vi inskränke oss derföre här till blotta uppräknandet af faltigvårdsanstalterna, för att vid några bland dem erinra om ett och annat vilkor för deras utveckling och ändamålsenlighet. En del bland dessa anstalter skötas bäst genom statsstyrelsen, en annan genom kommunerna. Allt bistånd, som förutsätter större skyndsamhet och kraft än kommunerna mäkta åstadkomma, äfvensom de hjelpanstalter, hvilka erfördra en genom serskilda studier förvärfvad sakkunskap, måste hänföras under den förstnämnda kategorien. Hit kan följaktligen räknas understöd åt hela menigheter vid sådana allmänna olyckor; som icke kunna snart nog afbjelpas genom enskildas eller associationers mellankomst; t. ex. då öfversvämningar, vidt utbredda missvexter, felslagna skärgårdsfisken, härjande farsoter och dylika katastrofer åstadkomma en nöd, mot hvilken antingen försäkringsanstalter saknas eller finnas alltför otillräckligt anlitade, eller der den enskilda spekulationen icke hinner mellankomma innan bhbjelpens senfärdighet har mångdubblat olyckan. Till statens omsorg måste vidare hänföras öfverstyrelsen öfver offentliga Barnhus, Sjukhus-öeh-Dårhus, ihvilka vård lemnas åt värnlösa ammbarn och åt sådana fattiga sjuka och vansinniga, som anses kunna botas; emedan vid alla dessa inrättningar förutsättes tillsyn af officiellt pröfvade och anställda läkare. Slutligen är det i sjelfva verket dels sjukvård, dels fatligvård, som åsyftas vid behandlingen af de moraliskt sjuka och vanlottade, på hvilkas förbättring samhället kan hoppas: med ett ord för sådana, åt hvilka det inrättat korrektionshus och arbetskompanier. Men att ledningen af dessa tillkommer statsstyrelsen, faller al sig sjelft, då den utgör en del af fångvården. Alla dessa åtgärder och anstalter hafva vid mångfaldiga tillfällen gjorts till föremål för vidlyftiga betänkanden och afhandlingar i skrift och tryck, likasom för öfverläggningar och debatter vid riksdagarne; men de data, som erfordras lör att med säkerhet bedöma de härstädes vidtagnas ändamålsenlighet, äro ännu icke så fullständigt framdragna, att diskussionen kunnat närma sig ett bestämdt resultat, hvarken i afseende på deras närvarande skick eller de förbättringar, som deri påkallas. Befrias imedlertid kommunerna eller socknarne genom de offentliga sjukhusen, dårhusen, korrektionshusen och arbetskompanierna från sådana kroppsligen eller andligen fattiga och sjuka, som anses kunna botas, så synes det icke böra öfverstiga kommunernas förmåga, att draga försorg om de personer i hvarje socken, hvilka genom fattigdom, förenad med ålderdomssvaghet eller obotliga kroppseller förstånds-åkommor, äro oförmögna att vårda sig sjelfva och sakna slägtingar, som förmå underhålla dem. Denna kommunala fattigvård kan svårligen bringas i ett för alla socknar likformigt skick, då folkmängd, förmögenhetsomständigheter, näringsfång och andra lokala förhållanden äro så olika på olika orter, t. ex. i stora städer och små, i Sveriges nordliga provinser och de sydliga, vid kusten och inuti landet. De härvid nödiga modifikationerna utfinnas bäst inom hvarje ort af dess egna invånare; och det är just derföre som kommunalstyrelsen har i den lokala fattigvården ett af sina väsendtliga åligganden. Den enda hithörande grundsats, hvars tillämplighet synes vitsordad af erfarenheten, på de ännu få ställen der den blifvit försökt, består i elt så inskränkt anlitande som möjligt af fattighus, och de fattigas inackorderande i stället, hos enskilda hushåll, genom den kommande fattigvårdens försorg och under dess omedelbara och trägna kontroll. Denna utväg har för de inackorderade den fördelen att de kunna vårdas vida bättre, än när en mängd sådana olyckliga sammanpackas i ett enda hus, der de nödgas vårda hvarandra, så väl eller illa som de förmå, i synnerhet som det ofta händer, att om inackorderingen kan öfverenskommas med de bjelpbehöfvandes egna anför vandter, hvilka, ehuru sjelfva oförmögna att bestrida deras underhåll, gerna skulle åtaga sig omvårdnaden, om de genom kommunernas understöd sattes i tillfälle dertill. De fattighus, som redan författningsenligt finnas