Aftonbladet – 20 december 1842, sida 2

CLUHNDIOBISHKA HUGICLELEL I dill. VUUTATDEJ BLANDADE ÄMNEN: — QVINNOKÖNETS SLAFVERI, SERDELES I ENGLAND. Under denna titel innehåller en engelsk tidning en ganska läsvärd artikel, deri det visas huru vanlottad fvinnan nästan öfverallt är på samhällets fördelar men synnerhet i det aristokratiska England. BDervid åberopas först en parlamentsberättelse om qvinnors användande till arbete i kolgrufvorna, hvaraf vi under sommaren lemnade några utdrag. Men det är icke blott i det aflägsna Lancashire säger författaren, psom qvinnorna äro så vanlottade: det står icke stort bättre till i sjelfva Englands hufvudstad. Under det arbetslönen för en nägorlunda duglig handtyerksgesälkt vanligen räknas åtminstone till 3 sh. st. om dagen ungefär 2 Rdr Bko), finnes det ett oräkneligt antak af fattiga fruntimmer, som mäste anse för en lycka om de kunna erhålla arbete med söm för blotta maten. Det omtalas derefter, huru en mängd klädesmmerskor sysselsätta en mängd unga flickor på det sättet. att dessa måste arbeta i detta stillasittande och nervförsvagande göromål från kl. 5 om morgnarne intill midnatten och med en så usel aflöning. att de omöjligen kunna bestå sig anständiga kläder der för. Annu värre är det likväl för dem, som sy gröfre linnesöm, såsom simpla skjortor och dylikt åt lärftskramhandlare. För att kunna sälja de färdiga persedlarne till möjligast billiga pris, hvari köpmännen söka bjuda under hvarandra, hafva de tvingat ned arbetslönen så lågt, att för en skjortas förfärdigande icke betalas mer än 5 Farthings (ungefär 3 sk. Bko) och dervid måste ändå sömmerskan sjelf bestå tråden. Förf. gör härvid den ganska riktiga anmärkningen, att om någonting skall tvinga unga qvinnor in på lastens väg, så är det ett så obarmhertigt prejerisystem, hvartill han, till en stor del anser anledningen vara, att simplare sömnad emottages till underpris. i församlingarnes flickskolor, som derigenom borttaga förtjensten från andra, och föreslår såsom botemedel, att intet sömarbete må i någon allmän inrättning emottagas till ett lägre pris, än det, hvarmed enskilda sömmerskor kunde vara fullt belåtna, emedan det i hans tanka betyder föga om det allmänna i detta fall gör en liten uppoffring för att förekomma ett svårare elände. Då man besinnar att lefnadskostnaden i London öfverhufvud kan räknas en half gång högre än rf Stockholm, så kan man äfven bos oss göra sig ett begrepp om det här uppgifna förhållandets ryslighet, och man kan deraf bland annat draga den lärdomen, att menniskorna i allmänhet, under det de hylla de mest filantropiska känslor och äro färdiga till uppoffringar i sådana fall, der dessa frammanas af stora olyckshändelser, effektfulla katåstrofer som dramatiskt framstå för Inbillningen, deremot äro fallne för att förbise det i sammanräknad summa långt större dagliga lidande, som omgifver dem på närmare håll och borde taga deras sympati i anspråk. För öfrigt bör man cj glömma, att äfven här i Sverige och synnerligen i hufvudstaden, fruntimmer, som nödgas försörja sig med nålen, till största delen befinna sig i en ingenting mindre än afundsvärd ställning. — SNABBLÖPAREN MENSEN Ernst: Denne ryktbare Norrman är en af vår tids originellaste menniskor, och hans irrande Hf förtjenar väl att hafva funnit en biograf (Rink), hvilkens verk också upplefvat två upplagor. Han är son af en skeppare i Bergen, hvilken säsom sjöman pressades till engelsk tjenst under Köpenhamns bombardering af Engelsmännen. Ernst var från ungdomen likaledes bestämd till sjölifvet, har genomgått sjömansskolan i Köpenhamn och sedan irrat omkring alla verldens haf, både såsom skeppsgosse, matros och styrman, hvarunder han gjort mycket både ondt och godt under de blodiga strider, England, Frankrike och Amerika vid den tiden ut-. kämpade på hafvet. Då Mensen Ernst år 4818, efter ett treårigt krysståg med fregatten Caledonia, återkom till London, der han, lika litet som sina kamrater, sparade på de prispenningar, han vunnit, beslöt han en gång att, på några vadlystnes bekostnad, stadfästa det rykte han redan förvärfyat bland sjöfolket såsom snabblöpare. Tvenne märkvärdiga lopp, det ena från London till Portsmouth (72 engelska mil på 9 timmar) och det andra från London till Liverpool (450 ongelska mil på 32 timmar), gåfvo honom europeisk ryktbarhet och bragte hans hittills slumrande egenskap till en sådan höjd, att han sedan, med ryttarens hurtighet och svalans rastlöshet, så väk på banade som obanade vägar, genomlupit en stor del af jordklotet. Redan i sitt 39:de år (48357) kunde Ernst berömma sig af att hafva tillryggalagt öfver 50,000 mil, hvaraf 7, till sjös och !, till fots. Em af hans utomordentligaste färder är väl den ifrån Paris till Moskwa, i anledning af hvilken flera Fransoser och Engelsmän: slogo vad om 400,000 franes. Ernst lemnade Vendömeplatsen den 44: Juni 1834, 40 minuter öfver 4, och hann Kremlis stora port den 22 Juni, klockan 40 på förmiddagen, och hade följaktligen tillryggalogt denna sträcka af 352 norska mil på 41 dygn och några timmar. Ånnu märkvärdigare var hans vidunderliga lopp från Nymphenburg till Nauplia 4833, genom Dalmatiens : vilda berg och Montenegros ödemarker.. Han tillfyggalade vägen från den 6 Juni på middagen till den 2 Juli klockan 9, 48 minuter på förmiddagen, då han tillförde konung Otto bref och muntliga helsningar från slägtingarne i Bäjern. År 1836 sprang han dan 28 Juli, med ett uppdrag af det Ostindiska kompaniet; från Konstantinopel till Calcutta, dit han ankom den .27 August på morgonen, och återvände sedan den 1 September, midt igenom Central-Asien, tre gånger så fort son karavanerna, till Konstantinopel. — EN UNDERBAR DOKTOR. Tyska tidningar berätta följande trovärdiga historia om cen doktori Niederempt: För sju år sedan bad en fremling egaren af en gård nära Niederempt om husrum för en natt. Denne nekade, men hans herde gaf fremlingen nattherberge. Af tacksamhet derför gaf fremlingen honom en bok, hvilken, efter sju års förlopp, skulle sätta honom i stånd att läka alia menskliga sjukdomar. Herden, som satte föga lit till fremlingens ord, sade, att boken ej kunde vara honom tiil någon nytta, emedan han ej kunde läsa. Hans gäst försäkrade honom, att han skulle vara i stånd att läsa efter sju år, och herden mottog boken. Under de sju ären gjorde han ofta försök att öppna den hemlighetsfulla boken, men kunde det ej. Efter den utsatta tidens förlopp öppnade boken sig sjelf, och herden, som ej kunde läsa, kan det nu i boken, oaktadt ingen annan förmår det, och han utöfvar nu gratis sin underbara gäfva samt kurerar på kort tid personer; som lida af hittills för obotliga ansedda sjukdomar. Tusentals personer hafva besökt honom, och tusentals äro på väg till hans bor ning. Ibland de under e kurer, han skall balva jort, omtalas följande: En qvinnha, som varit blind