Aftonbladet – 20 december 1842, sida 1

tunnor. EEE — Dagligt Allehanda innehöll i går några detaljer om det rykte, som för några år sedan cirkulerade och nu återuppväckts i anledning af kammarherren baron Fägerskölds stämning till Götha hofrätt å öfverstelöjtnanten Oxehufvuds arfvingar, och hvilken, så framt ej förlikning kan tillvägabringas, troligen blir en af de mest famösa rättegångar på lång tid, enär den går ut derpå, att öfverstelöjtnanten Oxehufvuds arfvingar, genom att utgifva sin fader för död och göra sig urarfva, skulle undandragit fadrens kreditorer deras rältmätiga fordringar å ett väntadt arf efter dennes broder, öfverjägmästaren Oxehufvud, som var rik, och som brorsbarnen nu ärfde i fadrens ställe, något, som om det befunnes grundadt och skett med deras vetskap, af lagen straffas liksom anna bedrägeri. Ryktet, sådant det den tiden cirkulerade, berättas på följande sätt af Dagligt Allebanda: Det berättades nemligen, att-öfverstlöjtnant Oxehufvud, som var betydligt skuldsatt, 4820 rest till Köpenhamn, Bender förevändning att dersöka kurera en svår sjukdom. Kort derpå inlopp imedlertid under-rättelse, att han vore död. Enkan och barnen, a! hvilka endast de två äldsta (numera lagmannen Oxchufvud och den berrn, som for af med briggen Oscar) lära varit myndiga, anlade sorg och sökte i Götha hofrätt boskilnadsoch urarfva förmån. Dåvarande extraordinarie notarien, numera landshöfdingen, C. U. Nerman, som lärer varit informator i huset, blef, jemte nämnde lagman Oxehufvud, syssloman i öfverstlöjtnantens konkurs. Imedlertid berättades, ct! par år derefter, att öfverstlöjtnant Oxehufvud ännu lefde och, under eu fremmande namn, etablerat kommissionskontor i Carlshamn, samt derefter, under namn af inspektor Filfvild, varit bosatt någorstädes i Kronobergs län, der han af en och annan blifvit igenkänd. Äfven skall han för någon hafva yppat rätta förhållandet med sin föregifna död. Der åtnjöt han, genom sin äldste son, numera lagmannen, ett årligt under öd. Öfverstlöjtnanten skall mer än en gäng varit sinnad att lefvande åter framträda för sina kreditorer, men derifrån blifvit afbållen. Vidare berättades det, att han, då hans broder, öfverjägmästaren, blef mördad, hade fått det rådet, att begifva sigi Sverge och bosätta sig i någon del af Tysklard, på det hvarje spår efter honom måtte försvinna. JWHan skall då hafva aMiyttat och någon tid derefter (1835) verkligen aflidit. Imedlertid delade, på grund afden sålunda, genom den falska uppgiften om fadrens död, yundna urarfya förmånen, hans barn den betydliza förmögenhet, farbrodern efterlemnade. Det är, som jag nämnt, endast rykten, jag här meddelat dig, churu från trovärdiga källor ; hvarje god medborgare skuile naturligtvis önska, att de ej må befinnas sanna, churu de verkligen synas, på ett nog otvetydigt sätt, bekräfta sig genom den hotande stämningen. Landshöfding Nerman är dock icke instämd, men troligen kommer han att blifva invecklad i målet, då han, som sagdt, lärer varit syssloman i öfverstlöjtnant Oxcehufvuds konkurs, och i öfrigt städse lärer haft åtskilligt att göra med de Oxchu!vudska atfårerna. Dagligt Allehanda begagnar härvid tillfället att visa, hvad som ock icke torde nekas utgöra ett ganska öfvertygande bevis på pressens moralitet och moderation här i landet, att, oaktadt dessa rykten varit i många år bekanta för tidningsredaktionerna, nu dock ingenting nämnts derom, förrän den nu ifrågavarande stämningen syntes i Statstidningen. Detta kan ändå förklaras af den omständigheten, att ett direkt omnämnande skulle varit vådligt, utan alt ega fulla bevis i händerna; men äfven någon allusion derpå i förtäckta ord har ej förekommit, åtminstone ej i Aftonbladet, oaktadt åtskilliga insända uppsatser, med uppmaningar och insinuationer derom, inkommit till Aftonblads-red. och fastän pressen under tiden icke just stått i det mest amikala förhållande till herr Nerman.