Aftonbladet – 19 december 1842, sida 5

Unge man, ni har segrat på ett eder värdig! sätt. Med ett ord: ni var omgifven af en komplott, hvars upphofsman jag är, och uti Viola hvars barnsliga kärlek icke förteg för mig den minsta omständighet i historien om hennes kärlek, men hvars känslofulla hjerta led outsägliga qval under de sista dagarne, ser ni en medvetande. Hade ni antagit ett af de förslag, hvilka jag gjorde, för att pröfva eder, aldrig hade ni erhållit Violas hand . . . om ni fortsatt edert sista företag, hvartill ni genom Fier-å-Capels och trädgårdsmästarinnans bemödanden blifvit inledd ... hundrade steg från det stäfle, hvarest ni vände hitåt, hade de ridande bonddrängarne, som följde eder hit som hedersvakt, anhållit eder, och med våld hitfört eder och edert byte. I denna händelse hade icke blott Viola, utan äfven min vänskap, edra anhörigas kärlek för evigt gått förlorad för eder. Vredgas icke på mig, för de mångfaldiga pröfningar, hvilka jag ålagt eder. Utan pröfning gifves ingen dygd, utan seger ingen belöning. Men var försäkrad, herr von Kronstein, att jag med trygghet litade på edert oförderfvade sinne, Derföre har jag, för att fira eder triumf, här bjudit tillsammans ett sällskap, med hvilket jag, i fall hela enleveringen från början blifvit underlåten, skulle hafva öfverraskat eder på slottet. Kom nu hit in, för att äfven höra verlden prisa eder sköna seger. En flygeldörr sprang upp, och ur det lilla rummet trädde vi ut i en smakfull salong, upplyst liksom af dagsljuset och uppfylld af ett elegant sällskap, som med lyckönskningar trängde sig omkring oss. Förvirrad slog jag ögonen mot golfvet, till dess en röst, ack! alltför välkänd, nådde mitt öra. Grefvinnan Fiala stod framför mig i hela sitt förtjusande behag. Mildt leende åt min förlägenhet, räckte hon mig sin hand att kyssa. Jag böjde mig ned öfver den, och på ändan af det rosenfärgade pekfingret hängde — min ring. Jag förstod den fina frun, löste med min mun