Aftonbladet – 19 december 1842, sida 5

fåder gaf oss till bröllopsgåfva, är vår boning, helgad åt den äktenskapliga troheten, vänskapen och sånggudinnorna. Jag har afstått min gamle furstes ynnest, och helt och hållet egnat mig åt förvaltningen af min faderlige väns vidlyftiga besittningar. Han sitter mest vid vårt husliga altare, ty Quespenstjernas blomsterkrans har blifvit enkel. Jag tog den blygsamma violen, Hortensia och Amarantha fingo redlige män, hvilkas kärlek lätt utplånade minnet af den vällustige Seefeld och den narraktige Sarden. Endast Rosa doftar ännu i fadershuset, och har lofvat att aldrig öfvergifva det och oss. Quasi-vikomten fann sin död i Epirus. En af hans återvändande krigskamrater, hvilken han uppdragit att till den verkligt ömt älskade bringa förbrytarens sista helsning, öfverförde underrättelsen. Fier-å-Capel har verkligen tagit afsked af Europa och svurit det unga Columbia evig trohet. Min onkel besöker ofta sin arfvinge, och så ofta Oswalds många göromål tillåta honom det, skyndar han i mina armar. Grefvinnan, i sitt medvetande upphöjd öfver afundens hviskningar, har lyckliggjort honom med sin hand, och hymens fredspalm hvilar öfver det vackra paret. Jag har vant mig vid anblicken af deras lycka, men .-.hvem kan tyda menniskohjertats bizarreri? Ofta måste jag ännu fly den sköna fruns grannskap, för att i min trogna makas sälla omfamning, i återskenet af hennes rena sinne söka en talisman emot den förras förtrollande attraktionskraft. Också slår aldrig mig detta medel felt, ty skild så väl från verldshvimlets vilda, stojande glädje, som från dess .bittra lidanden, hvar kan man finna sig bättre, än i sin egen hydda, vid en trogen makas bröst, vid en egen spishälls låga? Ve den, som söker glädjens blomma utom sina gränser! ... Hon blomstrar blott i den stilla, nusliga kretsen! (Stut.)