Aftonbladet – 19 december 1842, sida 4

ljud, slog Fier å Capel på hästarne, och i jemr traf bar det ned åt dalen. Viola satt stum bred: vid mig, och jag kunde ej få ett ord af henne Trots den varma pelsen, som omslöt henne, dar: rade hon, såsom skakad af feberköld. — Der muntre Fiör å Capel var tyst som muren och tycktes med oro drifva kusk-embetet. Min: känslor arbetade på ett besynnerligt sätt; mit hjerta började klappa, som om jag begått et: mord, och nu först visade sig för mig den svart: otacksamhet, hvarmed jag just var i begrepp at belasta min själ, i hela sin förskräckliga storhet — Grymme! höjde sig en stämma inom mig, dr vill genomborra en faders hjerta, som ville kall: dig sin son; du vill hölja ditt namn i vanära hans hufvud i grämelse, och din förledda älska rinna kanske i vanära och elände? Tillbaka gästvänskapens kränkare! tillbaka, medan det än nu är tid! Jag: for bäfvande upp från mitt sät och upprepade högt: Tillbaka, medan det änn är tid! Genast stannade Fier å Capel hästarne Hvad säger ni, herr baron? frågade hal hastigt. Förlägen öfver att hafva blottställt mig, vänd jag mina blickar till höger, och mina ögon blän dades af ett starkt ljussken, som från denna si da tydligen framskimrade under det dunkla fir mamentet. Hvad är detta för en byggnad? frågade ja undvikande. Det är Klingnau,, svarade Fier å Capel, de iandtgods, på hvilket herr von Quespenstjerna fö det närvarande uppehåller sig. Huru? ropade jag, och furierne i mitt brös skakade sina ormhufvuden. Är det möjligt? Si nära? IfHärifrån tyckes byggnaden vara blott er timmas väg aflägse. ,Snöskenet bedrar,, genmälte härpå Fier-å-Cape och steg al. för att undersöka något på hästarne: seldon.