stjernska husets ättebilder. Jag sökte förströelse och belyste målningarne, den ena efter den andra, med min blindlykta. Men jag blef underlig till mods då jag skådade i de svenska hufvydenas ärliga och stränga ansigten. Strängt och ogillande tycktes de svartklädda, med stora krås och gyllene kedjor beprydda minnen nedskåda på mig. Beklazande sökte de gammalmodigt putsade damernas blickar den oskyldiga flickan, som så långt lät hänföra sig af passionernas hvirfvel, och framför dessa stumma, men stränga domare öfver mitt förehafvande stod jag, då den afgörande timman slog. — Med den infann sig Viola, ledsagad af trädgårdsmästarinnan. Jag ville sluta henne i mina armar, ... allvarsam, såsom jag ännu aldrig hade sett henne, visade hon mig tillbaka. Eugen! sade hon med bäfvande röst: ännu hafva vi detta steg att taga, ännu kunna vi underlåta det. Har ni betänkt allt?, Hulda tviflerska, svarade jag henne, sjelf plågad af de bittraste tvifvel — är väl ännu tid att välja? ... Att välja det rätta, det goda, är aldrig för sent,, svarade hon med vigt. Bestört öfver hennes främmande väsende, ville jag bedja om förklaring, men trumpetstycket, som Fier å Capel just nu blåste bakom trädgårdsmuren, såsom signal, gjorde slut på allt vacklande. Kom! skyndade jag på henne. Allt står på spel. ,Ja visserligen,, svarade hon, vårt allt. Nå väl då, i Guds namn. Skyndsamt gingo vi genom den knarrande snön. Fullmånen utgöt sin glans öfver den vinterliga jorden, och så tysta, som den, flögo våra skuggor öfver den hvita ytan. Snart hade vi uppnålt hörnet. Här höll Fier d Capel med en lätt vagn. Utan att säga ett ord, lyfte jag in Viola och sprang efter uti vagnen. Utan att förlora ett