Aftonbladet – 19 december 1842, sida 4

Min gode farl suckade Viola i sin näsduk, hvilken hon höll mot sitt ansigte, och detta ord återgaf mig åt mig sjelf. Nej, ropade jag, plötsligen bemannad, nej, gode, bedragne fader! den förbrytelsen, som den trolöse gästen vill begå mot dig, skall icke fullbordas. Viola! förlåt mig min förblindelse. Må det, jag nu vill göra, försona dig med mig. Må jag också bli olycklig... Du skall icke vara det... Och skulle jag äfven duka under derför . . . godtgöra vill jag Lägga dig i din faders armar ... ångerfull begråta mitt fel ... och, nöjd med mig sjelf, skiljas från min lycka. Eugen! Eugen!, svarade den älskade med ett jubelrop och utbredde armarne, på en gång upplifvad, det ville ... . det kunde du göra? Så sannt mig Gud hjelpe, varade jag, upplyftad af den seger, som redligheten vunnit hos mig. Fier-å-Capel! ,Hvad befaller ni, herr baron ? ropade den käcke Fransosen med glädtig skyndsamhet och svängde sig åter upp på kuskbocken. Hvar går vägen till Klingnau? Ett stycke längre upp. Vänd ditåt. Huru ?) Der vare målet för vår resa! A la bonneheure ! jublade han, piskan smällde och han styrde åt höger; djuren satte nu af i galopp, då de förut knappt syntes gå i traf. Jag vet icke, huru det gick till, men jag befann mig vid Violas bröst, vid Violas mun. Förlåter du mig, herrliga flicka? frågade jag, intagen på en gång af förtjusning och blygsel. Om jag förlåter? stammade hon och omfamnade mig i den högsta förtjusning. ,Detta är det lyckligaste, det skönaste ögonblick i min lefnad. Om ni visste, Eugen ... nästa ögonblick . .blott några steg längre . . . och . . Paff! knallade det i våra öron. Vi sprungo upp: Fier-å-Capel! hvad gör ni? ropade jag förskräckt,