Aftonbladet – 17 december 1842, sida 2

Seefeld? ropade jag öfverraskad. i Ja, major von Seefeld, tog Ficr-å-Capel, skärande tänderna, till ordet, min systers mördare, hvilken min dolk eller min kula skulle hafva nått om icke eder hederliga väns förmaningar afbållit mig derifrån och förmålt mig all kufva min häftighet ... Må den uslingen gå och finna sin bödel i Po!en, hvarest han tänker sätta sig ned! Låt oss glömma honomp, fortfor han leende och gnuggade med ett vemodigt leende sin fårade panna, låt Oss tala om mera glädjande saker. Men min Gud, herr baron. Huru ser ni ut? Så misslyni? så sjuk, så nedslagen? Milt hjerta öppnade sig ovilkorligen för den ärlige Gascognaren, och jag upptäckte för honom milt lidande. Huru?, började han, då jag hade slutat, och det kan göra eder så bedröfvad? Lefver icke Fierå-Capel ännu? Ingenting är omöjligt i verlden. Om flickan älskar er, hvarpå jag icke tviffar, och om den gamle herrn icke går från sin halsstarrighet, så enlevera den älskade. Ett par veckors frånvaro .... ett par rörande bref sens faders bjertat uppmjukas .--det förlåter, och saken är klar. . Ticr-å-Capel! ropade jag utom mig ar förvåning, — hvilket förslag! ,Det naturligaste i verlden), invände han skratande. ,Sådane giftermål slå alltid bäst ut. Jag äfven blifvit lyckligare i mitt, om ja Ö bade visst i stället för den raka vägen hade valt en krokväg. En enlevering? en ilykt? fortfor jag och kunde ännu icke hemta mig från min förvåning. Och ni kan uppmana mig dertill? Nej! nej ! aldrig, Så är ni också icke kär,, genmälte Fier-å-Capel. Min kärlek är gränslös, .... men min ära -.-.. Biir väl icke brännmärkt af ett sådant steg. Man går bort något litet ... och kommer snart gen, det är hela bexeriet. I mitt fädernesland ir man ej så samvetsgrann i sådane saker. Men skall Viola gå in på detta steg?