Aftonbladet – 17 december 1842, sida 1

——Lr—— — -— —— -—— ?— Ä Kw -— —— — .1—— — 2X-XX — — — — ———— emo Ren Jag stod som fallen ur skyarna, ty jag hade sedan dess aldrig tänkt hvarken på den fatala ringen, hvilken jag då i häftigheten af min förolämpade känsla kastade på consolen i taffelrummet, ej heller på min ring, som hon ännu hade i förvar. Ni är öfverbevist, fortfor Quespenstjerna med sträng uppsyn. Jag vill gerna urskulda er, för det ni förtegat hela denna förlofningshistoria, (hvem bekänner sig väl såsom friare till en förut förmäld?) men fruntimret har likväl rättigheter till er och tyckes vilja göra dem gällande. Det är en ledsam omständighet; imedlertid vill jag se till, hvad som ännu kan göras till ert bästa. Men framför allt skicka ringen tillbaka. Det kunde slutligen falla er in alt göra anspråk på grefvinnan, om ni händelsevis här skulle besinna er på något bältre.n Detta bitande tal förfelade icke sin verkan. Jag förstummades af blygsel; men då Quespensljerna ännu en gång och med mera bestimdhet gade efter ringen, kunde jag icke tiga längre, utan sade honom, all ringens återlemnande var mig en omöjlighet. Såå ? frågade ban med uthållen rö ringa aktar Di en trohetens pant, helgad genom brudens förtroende, genom dess kärlek? sådant sätt bortkasta den! Herr baron! huru unde jag, med kännedom om ett sådant lättsinne, anförtro er milt käraste barns lif och lycka? ... Således icke ett nrd mera om edert, under andra förhållanden värderade, anbud. ,Store Gudl var allt, hvad jag i den högsta förvirring kunde framstamma. Han måtte hafva haft medlidande med mitt läge. Han fortfor således: Jag vill ej beröfva eder allt hopp... jag vet hvad kärlek är. Skaffa reda på ringen och återställ den i grefvinnans hand... och--niär min räddare... jag uppfyller er begäran. Stumt nekande höjde jag på axlarne. vÄnnu en utväg faller mig in Kanhända har