Aftonbladet – 17 december 1842, sida 1

i en förbindelse, hvilken delikatessen skulle förbjuda dig att upphäfva. Till följe af hans försäkringar, och förtroende på din varma kärlek, gjorde grefvinnan månget steg, som under andra omständigheter skulle blifvit ogjordt. Huru det tvungna förhållandet upplöstes, känna vi tillräckligt; jag tiger således dermed. Men jag bar i g grefvinnan upptäckt en skön qvinnokönets prydnad. Furstens lifmedikus är hennes förtrogne, utdelaren af hennes välgerningar. De fattige välsigna henne, medelklassen ärar och högaktar henne, och blott vissa fruntimmer, som icke hafva mod att taga hennes dygd till exempel, förtala henne. ... Korteligen — må det också kränka din egenkärlek — du har i henne förlorat en skatt. Ännu alltid lefver minnet af dig i hennes hjerta, men jag tror, att hon ännu icke kunde fördraga att se dig. Jag är ofta i hennes cirklar, ofta har hon talat med mig om dig ... men när jag sålunda sitter midt emöt den skö frun, och med öron och ögon njuter välljudet af hennes röst, skönheten af hennes former, då blir jag helt underlig till mods. ... Om jag vorc en vacker karl, en rik man, eller en gret ve, hvem kan veta hvartill intresset, som jag byser för grefvinnan, kunde förleda mig. Mer ro visserligen många om i vägen, och jac fö gt ingenting annat att säga dig, 8 aldrig skall upphöra att vara din vän 3 länkligt skakade Jag bufvudet vid detta sällnma slut. Det såg ju nästan ut som om min vän Oswald låtit fånga sig i den trollqvinnas nät, som jag undflytt. Jag vill icke neka, att hans loford högligen förargade min egenkärlek, och ati ig skulle hafva gifvit mycket, för att med egna gon öfverlyga mig, om grefvinnan verkligen vore en sådan Encyklopedi af det goda, som Oswald tycktes vilja öfvertala mig att tro. Jag kände till och med ett slags afundsjuka mot mi frånvarande vän, ja, jag kände mig frestad at! inkognito smyga mig till residenset, för att met Vau har för Ö att