Aftonbladet – 16 december 1842, sida 2

då kände jag flyktigt två brännande läppar på min panna, och raskt var hennes hand bortdragen, . . på ögonhlicket hade den medgifvande försvunnit, och den blåa himlen tittade vänligt in genom fönstret genom det fördelade snömolnet. 0:04 Följande morgon lät baronen bjuda mig till frukost på sin kammare. Med häftig hjertklappning gick jag dit. Quespenstjernas vänliga ansigte, som likväl bade något högtidligt i sina drag, lyste emot mig med vanlig förtrolighet och gladde mig mera än det aromatiska Moccak.utfet Oc hh den bolmande pipans parfumerande ånga. Efter vanliga samtalsämnen syntes min ädle värd en stund i tysthet samla sig. Slutligen började han: Hvarje menniska bär något heligt inom sitt bröst, sade han; den som vet att vårda detta heliga och bemödar sig alt bringa det till gagnelig förkofran, är en god menniska. En sådan menniskas bröst är äfven ett fröhus för allt godt. I alla riktningar uppenbara sig dess välsignelserika verkningar: i hvarje beslägtad själ utsprida de fröet till det goda, till det oförgängliga. Om också månget kom faller på klipphällen och förgås ..låt vara! många trifvas likväl, och skörden kan genom många menniskoåldrar uti full blomma tala om den käcka sjömannens rykte och dygd, fortplanta den på barnbarn, och slå nya rötte r i de aflägsnaste zoner, hvarhelst de ölverallt hemmastadde varelserne ock må utbreda sig. på detta sätt upprättar det goda åt sig en blil vande minnesvård, skönare och varaktigare än eröfrarens trofter. Tidens våldsamma hand nedrifver obeliskerna så väl som segrarens kolossala statyer, om hämnarens eller afundens arm icke kastar dem i stoftet. De brunnar, hvilka den fromme Österlänningen till den trötte piligrimens svalka gräfver vid sidan af landsvägen, omgifna af svalkande, skuggrika träd, undgå i sin anspråkslöshet, och genom sitt ändamål, dessa stolta rui