Aftonbladet – 16 december 1842, sida 2

Jag hade fattat hennes blott svagt motsträfvan de hand. Hon lyssnade på mitt tal, hennes blå öga var sänkt mot golfvet. Annu perlade en tå i de långa silkes ögonlocken, men då jag vågad vid slutet af mina ord ömt trycka den sammets mjuka handen, gaf hon elastiskt en väl svagarc men lyckliggörande återtryckning. Nej, fortfor jag modigare, nej! ni kan icke vred gas på mig, icke här, hvarest ni en gång reda gjorde lyssnaren till halfeudt . .. Med en lätt suck försökte hon att förstulet s på mig, men förgäfves. Kinden med sin Hill vrop gömde sig skyndsamt i halsduken. Ni kan icke förkasta mig, fortsatte jag mitt ta upplifvad af ett gynnsamt skämt, icke här, hvar est denne dygdige eremit, detta ställes orakel flera gånger behagat förutsäga min lycka. Otläcke eremit! skulle väl den skönas hast ga sidoblick, och det småleende, hvilket liksom e solstråle upplyste det af tårar bleka anletet, betyd Och nu, min dyra fröken, fortfor jag, utta nu min dom i den respektabie eremitens närvar Jag eger vwisserligen icke någonting på jorden utom kunskaper, ett trofast hjerta och ett ga malt namn, då Fortunas gåfvor rikligen komm på er lott, men kanske att den vänskap, som c der far bevisar mig, talar för mig, — kanske, a! det Iyckas mig att försona min onkel, hvars er da arfvinge jag i denna bändelse är;.. ; . Viok hulda, oemotståndliga varelse! får jag tala me eder gode far? Obeslutsam, med glödande kinder stod de y3a flickan framför mig. Ni tiger? ropade jag utom mig. Ljufva, älska de flicka! afsör med ett ord mitt öde, gif mi fribrefvet på min lycka vid eder sida, eller skic ka mig i eländet, långt ifrån eder! får jag tal med eder gode far? Ja ni får, gode . . . älskade Eugen! — ljö det såsom en ton af sferernes musik i mitt ör Jag låg vid hennes fötter, hennes band i min bl