Aftonbladet – 16 december 1842, sida 2

Huru, herr von Quespenstjerna! utropade jag Är det ert allvar? Skämtar ni blott? Säkert det sednare, ty jag skuile ju taga fel om er förträffliga karakter, om jag såsom redbart mynt ville antaga det, som ni kanske endast tillbjuder mig för att pröfva mig. Aldrig; jag älskar Viola .-icke hennes förmögenhet, Ni skulle grundlägga mitt lifs salighet, om ni gillade att hon blefve min maka. Men om ni har något skäl för att neka mig ert bifall, ... det skulle kosta mig mitt lifs lugn; men med lydnad, såsom sonen för sin fars vilja, skall jag respektera edra skäl och skiljas från den skönaste klenod, som jag funnit på jorden. Hvem säger då att j skolen skiljas? svarade baronen, med förtrolighet fattande min hand, och en tår syntes glänsa i hans öga Jag går väl ännu icke in derpå, men jag vägrar också ännu icke. Jag måste först lära känna er, unge vän. Älska under tiden med mannens värdighet, icke med ynglingens romantiska ölfverdrift. Var beredd på allt, det goda, så väl som det onda, och dermed nog. Låt ära och delikatess leda edra steg., Samtalet slutades. Hvilken ny plåga hade ovissheten åter väckl i mitt bröst! Nu först led mitt hjerta verkligt. Till och med umgänget med den älskade kunde ej förjaga min smärta. Den förflutna dagens uppträde, fastän krönt af kärlek och helgadt af oskuld, hade alstrat en viss skygghet, upprest likasom en skiljovägg emellan oss, och Violas slämning var ännu mera dyster in min. Hon undvek mig med alsigt, och likväl var det, som om hon hade tusende saker att säga mig. Ofta betraktade jag henne på afetånd 3; om mitt öga då mötte hennes, så såg jag det fylldt med tårar, hvilka en blott tvungen munterhet åter gade. Hvilken olycklig belägenhet att så svälva mellan fruktan och hopp! Säkert skulle jag af otålighet hafva öfvergilvit den säkra tillllyktsorten, om icke den allsmäktigaste land passioner hade böjt mig under sitt ok! (Forts. fölier.)