Aftonbladet – 16 december 1842, sida 1

Hvilka förhoppningar byggde jag icke på denn: ynnest! Viola var min första, Viola min sista tanke Henne gaf jag min hyllning, för henne klappads milt hjerta. I kretsen af sina systrar stod hor der, den anspråkslösa, såsom hade hon icke de ringaste framför dem, och likväl öfverträffade hor dem alla i älskvärdhet, snille och hjertats godhet Jag lefde ett afundsvärdt lif bland dessa men niskor. Den svärmande, i sin smärta så behag. liga Rosa, den förståndiga, manligt besinnande Hortensia, äfvensom den passioneradt uppbrusande Amarantha, väckte alla mitt intresse, men er blick, ett ord af Viola qväfde allt, för att i en känsla sammantränga alla; intryck, ikänslan a min kärlek för henne. Rosa blef alltid något förbehållsam mot mig, den arma såg i mig det olyckliga verktyg, som gjort hennes älskare olycklig. Hortensia och Amarantha förblefvo inom höflighetlens gränser. De måste högakta den, hvilken deras fader behandlade på så utmärkt gätt: de kunde blott föredraga den, som gaf dem företrädet. . Viola deremot, hvilken hjertlighet! . Alla hennes egenskaper voro sanning och natur, VOrO äkta och gedigna. Att älska denna fullkomliga, var väl icke något synnerligen svårt, men att blifva älskad af henne? Hvad hade jag sifvit för vissheten? Hon hade blifvit tystare, hon skrattade mindre, sökte mera ensamheten, undvek med afsigt att vara ensam med mig, var ofta tankspridd . den i hvarje fruntimmersarbete så skickliga handen gjorde då och då oförlåtliga fel: Jag I betrak tade noggrannt hvarje af dessa symtomer; milt hjerta hviskade beredvilligt: var lugn, unga brushufvud, hon älskar dig jul medan mitt förstånd tviflande sade mig: ej så hastigt! hvem vet! hvem vet! Jag tänkte hit och dit, huru jag -skulle:börja, att I få visshet häruti; men mitt förnuft visste