Aftonbladet – 16 december 1842, sida 1

Mitt hjerta klappade häftigt. Nyfiken fortsatte jag mina forskningar. Ännu fanns der en arbetsväska, hvilken jag trodde mig känna igen; deruti en silfversax, en fingerborg som blott kunde passa det spädaste finger, och en näsduk med ett violettfärgadt band. Viola! utropade jag i ruset af min hänryckning; Viola! älskade, dyra väsende! har du andats här? har du här tänkt på den, som tillber dig, såsom ingen menniska på jorden? Hvarföre måste du fly den, som rastlöst och med längtan blott följer din bild? Eller ... det far som en blixt genom min själ ... Vore det möjligt! Vistas du här i mitt grannskap? Jag ser mig rundtomkring, upptäcker hastigt en tapet, som, tjenande till förhänge, skiljer eremitens sängkammare från rummet, rycker det anande bort, och ... på eremitens rörbädd, skygg undansmugen i en vrå, sitter .4. darrande i alla lemmar ... blek som döden ... en förskräckelsens bild ... mitt hjertas öfverraskade, af det listiga ödet förrådda herrskarinna. XXX. I sin själs ångest märkte icke den öfverraskade, att jag fattade hennes begge händer, tryckte dem till mitt bröst, till min mun, att jag slutligen låg på mina knän framför henne, lade mitt ansigte i hennes förstelnade händer, och med otaliga kyssar uppvärmde dem. Hon satt orörlig, hennes barm flög; med ett underbart uttyck af fruktan och oindlig kärlek såg hon på mig, och mina ögon förvirrades då jag blickade i hennes lysande stjernor. Andtligen lyckades det kärlekens ljufvaste smicker, att åter bringa henne till sans. Uppvaknande ur det vanmaktslika tillståndet, blefvo hennes: drag outsägligt milda. . . med kärleksfullt vemod hvilade hennes blick på mig, med välvilja öfverlemnade hon sin vänstra hand åt mina kyssar, medan den högra lekte med mina lockar; jaz var sänkt i förtjusning, men dessa saliga ö