Aftonbladet – 15 december 1842, sida 2

pinsamt stridande didt man var nog hård ochi egensinnig att onödigtvis låta fortfara i 32 dygn, tilldess den upplyste, ädelmodige och menniskoälskande Hr Regements-läkaren, Doktor Nordstedt lyckligtvis, efter regemenlsmötets slut, återkom till Jönköping, emottog befattningen med lasarettet, och, sedan han med förvåning fått veta, alt jag derstädes ännu qvarhölls, genom sitt emhetsutlåtande och sitt inflytande, åt mig godhetsfullt öppnade det maskerade fängelsets portar, hvarefter jag, som, enligt Mr Doktor Nordstedts härhos ödmjukast bilagde betyg, under hela tiden varit friska, till min bestörtning fick emottaga ett Landshöfdinge-embetets pass, af sådant innehåll, att jag tydligen kunde förnimma vederbörandes benägenhet till fortsatta förföljelser mot mig. — Passet, nu för fullständighetens skull, äfven bifogadt, gällde blott för 3:ne dagar, och inom denna tid borde jag, vanmäktig som jag var af svältkur och tvångstillstånd, samt derjemte saknande både matsäck och mynt, å anvisad väg hafva bezifvit mig till milt hem, för att derstädes förblifva, vid äfventyr att såsom lösdrifvare behandlas. Så litet fullständigt har jag, en med laga försvar försedd å känd ort bosatt husfader, fått tillgodonjuta det skydd och den frid, Konungen svurit att hålla undersåtare sinav. Hemkommen till min bekymrade hustru och 3 minderåriga barn, erfor jag, att Presterskapet, i hvars åsyn jag annamades, låtit under min frånvaro, till lindring i de minas nöd, tilldela dem tolf (42) strukna kappar Hafre. — Nu, sedan jag haft tillfälle rådfråga mig hos sakkunnige personer, har den åsigten blifvit bekräftad, att förfarandet med mig varit olagligt och grymt, hvadan jag, som förmodar ingen inom samhället vara så högt uppsatt, att han är öfver lagen, ej heller någon så ringa, att han befinner sig ufom densamma, föranlåtes härmedelst vördsamt anropa Justitiekanslers-embetets mäktiga hägn och höga medverkan, till utkräfvande af laga ansvar å Hr General-adjutanten, Landshöfdingen och Kommendören Bergenstråhle, för det han, i trots af den afskräckande straffbestämmelsen uti 209 Kap. 7 MissgerningsBalken, och Kongl. Förordningen den 20 Januari 4779, vågat låta med våld taga mig från kyrkovallen vid Hagshults kyrka, samt obefogzadt och ilskefullt inspärra mig i Jönköpings lasarett, för att, Hr Landshöfdingen till behag, kroppsligen pinas, under det jag derjemte än värre marterades genom oro och bekymmer öfver min arma hustru och våra små barn, till hvilkas bergning jag, under så lång tid, var utur stånd satt att det ringaste bidraga. Genom så väl åberopade läkarebetyg, som ett tillräckligt antal vittnen, kan styrkas, att jag både vid arresteringen och under hela min vistelse på lasarettet, var frisk, arbetsför och redig; ty ingalunda ursäktas våldet deraf, att jag under sockenstämman i Hagshult hade spasmodiska ryckningar: — de voro en lätt förklarlig följd af min revolterade känsla, min med svårighet dämpade harm öfver Hr Landshöfdingens profanerande af Herrans hus och tempel, Presterskapets rökoffer, samt Hrr Wibblings och Vigardts ogrundade anklagelser. Hagshult och torpet Dammen den 6 December 41842. C. G. Hallberg, genom Fabian Ouchterlony, Afskrift. enligt bilagd Fullmakt. Patienten JM 224, Torparen C. G. Hallberg, från Hagshult, fick första dagtractamentet den 3 Juni — utskrifves såsoti. frisk, och har varit det under hela: tiden från —— Classen på Jönköpings Lazarett och undfår dagtractamente nedanskrifne dag. Jönköping den ö:te Juli 1842. Carl P. W. Nordstedt.