Aftonbladet – 15 december 1842, sida 2

gåta. Haf tålamod, tills jag har upplöst eder, då tillåter jag er att uppge andra för miz. För er, min fröken! är jag det icke. För er skarpsynta blick står jag öppen. Kanske roar er lektyr? Det gör mig ondt, herr baron! att jag återigen måste ge er korgen. Jag tycker om Iektyr... men icke föreläsning. Också ville jag för allt i verlden icke pålägga er en lektörs tunga börda. Ni skulle lida för mycket under mina kapriser .... Fortfar med edra förslag. Alin fröken, det gör mig äfvenledes ondt, svarade jag stött, att mitt förråd är slut: Utom den muntliga konversationen vet jag icke något, som tillräckligt . kunde sysselsätta ett fruntimmer af så upphöjdt sinne. Endast kunde konversationen å min sida tyckas eder föga angenäm. vÄr det blygsamhet? frågade hon, och såg mig allvarsamt i ansigtet: eller är det sårad egenkärlek, som talar ur eder? .... Jag vill tr Oo det förra. fortfor hon med mildare röst, voch till tröst tillstå för eder, att de lefvande orden uttalade f en bildad man, göra mig större nöje än de döda bokstäfverna och tecknen. Låt 055 derföre tala, herr baron, såsom ett par glada barn om årstiderna, om vår ungdoms högtider om vårt lifs minnesvärda tilldragelser, om färger OCh blommor, om vaka och drömma, om resor och det hus ga lugnet .... i korthet om allt; som utmär er den glada menniskan, om allt, hvad närslästade bjertlan anse upplifvande, om det ock al den stora verlden anses som en brokig leksak. j Jag är en enfaldig, oupplyst landtflicka; nedsätt eder bredvid mig, tills mina lärda systrar visa sig, som med ringa möda kunna göra mig ranger: stridig, och uteslutande skola taga edert förstånd, edra kunskaper och eder Gvickhet i anspråk. Med beundran och förtjusning stod jag fram ör den behagliga flickan, med begärlighet uppsluk ? e jag alla hennes ord, ty hvarje af dem bar prå ren så väl al det renaste hjerta, som af den