Aftonbladet – 14 december 1842, sida 3

Förnöjd uppsyn kom Quespenstjerna emot mig, skakade min hand och kysste mig på båda kinderna. Med denna kyss,, sade han, inviger jag eder ill en slägtinge i vårt hus, och hvad det kan bjuda er, begär utan omsvep, om ni behöfver det, ty eder har jag att tacka för dess bihehållande. Den ovärdiges bekännelse hade kanske uteblifvit, — den obetänksamme låter beherrska sig al ögonblicket, — men i eder gerning framlyser den sanna kärleken till nästan. Om icke affärer föra er längre, så låt det behaga er hos oss, så länge ni vill. Hör ni? så länge ni vill Vill ni gå? i Guds namn ... men kom igen, när det roar eder, och låt ingen gång blifva den sista.n Jag mottog den hedrande inbjudningen med förtjusning. Om också icke Violas behag fängslade mig, så var mig likväl en tillflyktsort al nöden. Jag stadnade, och innan dagens slut hade den värdige friherrn eröfrat hela mitt bjerta och äfven mitt öde . . . ovilkorligen förteg jag de närmare detaljerna för honom ... var honom ingen hemlighetwmera. Min berättelse ökade blott hans öppna väsende, och han lofvade att antaga mig såsom en far sin son. I korthet erfor jag äfven hans Iefnadslopp. Jans rättmätige herrskares störtande hade förjagat honom ur fosterlandet, bekymren bade bortryckt hans maka, som efterle; imnade åt honom fyra ouppfostrade döttrar, och kriget bade förlärt hans förmögenhet. Ingenting annat hade blifvit honom öfrigt, än hans barn och cen manlig, fast karakter. Gud sände honem, i ordets egentliga bemärkelse, en vän, som hjelpte honom med alt utföra en föresats, hvarpå han byggde hela sin utkomst, Ian gick