Aftonbladet – 14 december 1842, sida 3

Ingen af flickorna visade sig, och på min ef terfrågan erfor jag, att de beslutat ej förr lemn Iden förtviflade Rosa, än de alldeles hade lugna henne och ändå visste den arma ännu icke allt Häri gick också Quespenstjerna sin ezen gång Knappt hade han om aftonen erhållit underrättelse om tjufvarnes och deras värds häktande, så begaf han sig, trots mina föreställningar, till Rosas kammare och upptäckte öppet för döttrarne sakens förhållande. Också underlät han icke, att prisa mig såsom den af ödet sände räddaren, och att anbefalla dem att göra mitt vistande så be hagligt som möjligt. Det förstås, att Rosa vid hans aflägsnande låg mera död än lefvande i sina systrars armar; men ingen qvinlig rörelse hemäktigade sig den ståndaktige fadren. g Må hon gerna för ögonblicket lida den största smärta! Den upphör desto förr. Ingenting är grymmare, än alt småningom trycka pilen i såret, som ändå slutligen skall döda. Ilon måste veta det förskr sa, således är det bältre alt stormen på en gång bryter löst, till och med med fara att söndersplittra det vacklande trädet, Ir ålets tryckande ånga långalt genom dr 1 uttorkad or och fö illvaro. Denna filosofi uttalade sig i alla handlinty, då hennes nervers våldsa: skakning a Rosa några dagar sjuksän1 utesluafiägsnade je fadren hennes vx de båda äldre systrarne oc n henne. sandets och medlidandets gärd, plägade han säga, är betald . .. Violas tårar bafva flutit med hennes, detta är nog. Nu är hon sjuk, nu v