Viola ville undanbedja sig skämtets fortsättande, men de muntra fliekorna uppskrämde åter eremiten ur hans betraktelser. Hontensia frågade å nyo: Blir den hulda ynglingen åter älskad? Af mig till exempel? Någon nickning, sedan skakning. Amarantha. O veh! kanske af mig? N?gon skakning, sedan nickning. Viola (halfhögt). PBätt vackert! ... nå af mig då? Dugtig nickning. Det är narraktigt skämt, ropade hon rodnande, och stampade med den lilla foten; den fördömda eremiten! Mig försmår han således?, klagade Amarantha försmädligt. Det är skadax, inföll Hortensia. Så för han kanske mig till brudaltaret?, Betydlig skakning. Jag frågar icke mer,, försäkrade Viola med komisk vrede. Först länge måste systrarna bedja henne derom, tills hon med det vilkor, att narrit skulle slutas, lagade sig till sista frågan. Således, ropade hon stammande och med förlägen röst, ... således skall jag bli hans maka? Henmes fingerspetsar vidrörde knappt exemitens axlar, och han förblef stilla. Vill du svara? bröto slutligen systrarna löst, gamle drömare, Vill du vakna? Blir Viola fremlingens maka ? Det goda lynnet skakade orakelfiguren något häftigt, och som en blixt flög ansigtet åter i nacken. Skall jag neka till, att den klumpige eremiten i detta ögonblick syntes mig såsom en ärevördig ödets profet, hvars utsago fyllde mig med hän