till ett vågadt skämt. Jag kommer, mina damer, sade jag leende, att hemta min brud. Amarantha och Hortensia förstummades och mätte mig med genomborrande blickar. Men Viola, öfvergjuten med den huldaste blygselrodnad, gaf till ett högt utrop, betäckte sitt lågande ansigte med begge händerna och flydde in i eremitaget, hvars fönster och dörrar hon med den möjligaste skyndsamhet tillreglade bakom sig. XXYVI. Hortensia satte sig just i positur, att hålla för mig en skarp predikan öfver anständighetens reglor och användandet af det gamla Ordspråket: lyssnaren vid väggen ete., och jag gaf mig redan underdånigt i mitt öde, då Rosas meilankomst befriade mig. Hennes blekhet, hennes vacklande gång, hennes tårar, under hvilka hon kastade sig i systrarnas armar, läto förmoda en olycka. Och snart nog befanns det äfven så. Den oförsi. glive kammartjenaren hade pratat om Vicomtens snara afresa, och att denne just nu lemnat slottet, utanfatt taga afsked af sin fäst Deltagande omri: ade systrarna den tröstbehöfvande Rosa; man uttömde sig i gissningar och tvilvelsmål, och då man deröfver alldeles glömde min obetydlig sa person, och Viola ännu alltid höll sig hårdnackadt förskansad, böll jag för godt, att uton omsy ep aflägsna det besvärliga viltnet, och återvände sakta, såsom jag kom, till slottet. Jag fann det rensadt, den onde anden utdrifven, och en ridknekt öfverlemnade just åt or(ens borgmästare den anvisning, som skulle förderfva de subordinerade förbry tarne. Med högst