slukad af vågorna! Oaktadt kölden och afståndet, kastade jägaren, hvars namn var Ruzt, af sig kläderna och skyndade till barnets hjelp och bar det i land på sin rygg. Man skulle tro, att detta barn blifvit öfverraskadt af floden och tagit sin tillflykt på spetsen af klippskäret, men detta var icke händelsen: detta barn hade, uppskrämdt af sin stjufmoders hårdhet, fattat det beslut att dränka sig, och hennes räddare hade all möda att få henne i land: oaktadt alla hans uppmuntringar, vågade flickan dock icke att återvända hem till sin fars hus, som hon fyra dagar förut öfvergifvit. Så snart denna händelse blef bekant, stormade folket i Batz till den grymma qvinnans bosiad och belägrade den i massa. Huru saken vidare aflupit, omnämnes icke. — EN UTOMORDENTLIG BEGRAFNING. I träffningen emellan Fransmännen och Mexikanerne, den 5 December 1838, på gatorna i Vera Cruz, förlorade general Santa Anna sitt ena ben, Detta ben har nu, den 27 September, med mycken högtidlighet blifvit begrafvet på kyrkogården San Pablo i Mexiko; och en grafvård upprest öfver detsamma. En prest höll ett formligt liktal öfver benet. — Hr Caumartin, som i Brässel, inför M:lle Heinefetter i hennes rum nedstack en grefve Aime Sirey (se Aftonbl. för den 7 dennes) har från Rotterdam kommit till Paris, der han, efter att hafva omfamnat sin mor, inställde sig hos general-prokuratorn, för att låta arrestera sig. Embetsmannen svarade honom, att då ingen klagan var anförd, kunde han icke arrestera honom, hvarpå Hr Caumartin begaf sig direkte till Brussel, i afsigt att der öfverlemna sig åt autoriteterna. Före sin afresa afsände han följande skrifvelse till den kunglige prokuratorn: ;Jag har ätervändt till Frankrike för att ställa mig till eder disposition; men jag erfar, att något åtal emot mig för den fatala tilldragelsen i Brässel icke kan cga rum i Paris, såsom jag förmodat och tidningarne yttrat. Undersökningen bör försiggå i Bruässel och jag skyndar nu att öfverlemna mig åt rättvisan derstädes. Jag skall bevisa, att jag sjelf blifvit förolämpad, slagen, sårad, och att den tragiska utgången af denna beklagansvärda strid icke berott af min vilja. — ÖOnunvyGGLieT MORD. I Orleans begicks under förliden månad ett mord, hvarom franska tidningar meddela följande detaljer: En person af italiensk härkomst, vid namn Montelli, hemma i 8:t Germain, ankom för någon tid sedan till Orleans och gick att uppsöka en bekant, vid namn Andrå Boisselier, vaktmästare och gargon de caisse i banken, hvilken han hade lärt känna i Afrika, der begge tjenat vid ett regemente och tillika varit sängkamrater. Boissclier hade bjudit Montelli till middag, och då denne sednare lemnade staden hade han lofvat att snart återkomma, hvilket han äfven gjorde. Han tog in på ett värdshus, underrättade Boisselier om sin ankomst och inbjöd honom att frukostera med sig. Boisselier antog inbjudningen, men innan han gick till Montelli hade han tagit pä sig sin portfölj, hvaruti han hade invisningar från banken att uppbära på 8000 francs. Klockan half nio träffades Montelli och Boisselier och gingo tillsammans att förpläga sig på ett par näringsställen. Klockan 9 återkommo de till det värdshus, der Montelli tagit in, och uppgingo på hans kammare. En halftimma derefter var Boisselier mördad. Montelli hade vid sin ankomst begärt en portion soppa, och då han dröjde att komma ned, ämnade pigan bära upp den på kans kammare; men då Montelii hörde henne komma i trappan, gick han henne till mötes och bad henne ställa maten der nere, samt gick också verkligen ner att äta, i all sköns trankilitg, sedan han stängt dörrea i dubbelt lås. Hans ansigte var något sönderklöst och han var sårad i handen. Det oaktadt begaf han sig nu till åtskilliga handlande för att lyfta penningar på de assignationer han röfvat från den olycklige, och hade till middagen uppburit 5000 francs. Klockan 4 återvände han till värdshuset, alltid låtsande samm2i lugn, och lät servera sig middag. Sedan denna var slutad, begaf han sig åter på sin kammare, och nu tilldrog sig andra akten af ogerningen. Montelli hade försökt slå in den mördade uti ett omslag, men koppen kunde icke bergas deri; den måste likväl döljas eHer bortskaffas. Mördaren gick, derföre ut att köpa sig en kappsäck och tyg till omslag, samt stufvade så in den döda kroppen, hvarunder han, för att afleda all uppmärksamhet hos grannarna, gnolade och sjöng i sin kammare. Andtligen nedsteg han, lastad med sin rysliga förda, utan att visa sig för värden; och med tilihjelp af en bärare bar han kappsäcken till Laffttes diligensinrättning, och lät, under namnet Morel, inregistrera den, med adress till Toulouse. Efter så förrättadt arbete och försedd med penningarna, steg han upp i en kabriolett och begaf sig på väg till Paris. Om aftonen hade han återfått sin aptit och lät servera sig aftonmåltid i ett värdshus i Artenay. vinnande hade imedlertid väckt upp Boisseliers förs seende och förvåning inom banken. Polisen sattes i verksamhet, men utan framgång. Man får veta att en pe son, blesserad i handen och rifven i ansigtet, inställt sig hos åtskilliga handlande i staden och lyftat penningar på assignationer, som äfven varit blodfläckade. Dessa omständigheter gåfvo anledning till misstankar, elier snarare visshet om brottet; men hvart hade den mördade tagit vägen? Följande dagen saknar värdshusvärden en dörrnyckel, och märker att en af gästerna icke återkommit; han begifver sig derföre upp till kammardörren och tror sig derunder märka spår af blod. Man bryter upp dörren och finner blodspår på golfvet och under sängen, der man likaledes finner en blodig kaskett och krage m. m. Diligensdirektionen hade, å sin sida, icke utan misstankar mot tagit den tunga kappsäcken, som vägde 90 kilogrammer, och då sådant rapporterades, lät polisen på diligenskontoret öppna kappsäcken och fann deruti den mördades kropp ohyggligt stympad. Mördaren hade, för alt kunna inpacka den olycklige i den trånga kappsäc ken, sammantryckt benen uppåt kroppen, och pressat kadavret under sitt knä. En poliskommissar. till ett vågadt skämt. Jag kommer, mina da