Aftonbladet – 14 december 1842, sida 1

liga skämtet. På alla sidor blef den stackars anachoreten knuffad; än måste han nicka med hufvudet, än skaka det, än låta draga sig i näsan, än i skägget, än låta sig kallas en respektabel eremit, än en känslolös klots. Fäderne i den thebanska ödemarken hafva visst icke drömt om, att efter tusende år tre älskvärda fruntimmer sålunda skulle fortfara med ett deras konterfej. Sedan flickorna skrattat sig mälta, började Hortensia, och lutade sig beqvämt i stolen: Om blott gårdagens afton hrde varit så munter, som denna qvartl Ack ja, suckade Amarantha, och slog ihop händerna; huru tråkigt hade jag icke? Bästa syster, inföll Viola, ,varen då icke orättvisa. Har icke vår gode far gjort allt för alt roa Oss? Oss?, frågade Amarantha hånleende. Festen var ju tillställd vår fina brud och hennes charmante fästman till ära. Det allraroligaste nöje,, instämde Hortensia; när de äldre, giftvuxna systrarne måste åse en yngres förlofning. Jag vet icke hvad pappa har tänkt pån, sade Amarantha. För mig är vicomten en fatal menniska.n Blott för diz?, ropade Ifortensia lifligt. Jag kan icke fördra honom., Åj, Hortensia lillol sade Viola med skalkaktigt leende och hotade med fingret; narras icke! när han kom i huset, kunde du rätt väl lida honom. i Vill du retas med mig?, föll den rodnande henne i talet. Jag har bedragit mig på honom., Emedan du såg, att han föredrog Rosa framför dig, svarade den yngsta. aJag fruktar, sade Amarantha, att pappa och vi alla hafva misstagit oss på honom., pFier d Capel yttrade redan i förgår för mig att han 2 , nsåg vicomten för en äfventyrare,, til