Aftonbladet – 14 december 1842, sida 1

brist på menniskokännedom! Han är högmodig, inbilsk, men icke artig, det ser man ju på tre ste. Kort och godt, mig behazar han alls icke. Hortensia. Min Gud, kära syster, hvem talar då om behaga? Jag skulle narras, om jag wille säga, att jag kunde finna blott den ringaste smak för honom. De sköna damerna voro således mina varmaste väninnor. Amarantha fortfor: Och ditt omdöme, Viola? Ty att du har fattat ett, bevisar ditt skälmaktiga leende. Hortensia. Hvad tror du, att den lilla personen tänker också häri, annorlunda än vi? ,Hvarföre skulle jag neka dertill? sade den allrasötaste flickan, e:ter ett kort betänkande. Den unge främlingen behagar mig ganska mycket. Jag måste ställa mig på tå, för alt om möjligt få en friare utsigt öfver det hulda väsendet, som med dessa få, men ganska betydelsefulla, ord hade uttalat min lycka. Systrarna slogo till ett gapskratt. Afunden skrattar ur er, ropade Viola skämtande. Den unge, vänlige mannen med det öppnm, ärliga ansigtet, de vackra ögonen, och Gud vet, hvad allt mera var vackert på hans ansigte.... har gjort en artig komplimang för mig, då vi råkade honom; er blef endast en flyktig hvardagshelsning tilldelad. ,Vi äro också nöjda med en sådan, hånade Amarantha. Och då vi sedan gingo i trädgården, fortWor Viola i skämtsam ton, och plockade de sista stjernörterna till en krans åt eremiten, då låg han deruppe i fönstret och såg ned med en tillförsigt, med ett ädelt medvetande, såsom om hela verlden vore lhons, och han ur sitt fönster blott ville se sig om litet. Långt innan j sågen honom, hade jag upptäckt honom, och om jag också syntes så flitis med blommorna, så smög sig kväll mitt öga beständigt upp till fremlingen. Men då