Aftonbladet – 14 december 1842, sida 1

inda öfver öronen, då jag i mitt gömställe hörde lessa ord från Violas mun. Brösta dig icke för mycket öfver din frihet, vidtog Amarantha åter samtalets tråd. Vi bära vojor innan vi veta deraf: kanske att nästa fjerledels timma en annan vicomte visar sig, som inner för godt att göra sin kur för dig. Hvem vet?, log den oskuldsfulla Viola godsint. ,Var tillfreds, mitt barn lilla,, sade Hortensia med en något försmädlig ton. Pappa lilla är i sitt goda lynne. Det ena hjertbladet har han relan sörjt för: blott ett ord, och morsgrisen har också sin fästman., Fvartill skall denna eder djupa smärta tjena? rågade på en gång Viola med oroliga blickar och attade sina båda äldre systrars händer. Tror ni då, att vår goda far älskar er mindre än Rosa och mig?n Se bara den lilla hycklerskan, sade Hortensla till Amarantha, som såg ned dystert framför sig. Kan man väl vara henne gramse?, tillade hon och klappade hennes blomstrande kind. ,Vår far är väl god, suckade den frågade, ,men hans bosynnerliga lynne. ... de menniskor, med hviika han umgås.... det går ofta ansieten ut och in hos lionom , om hvilka vi hela året igenom icke erfara ett ord. Ack! jag påminner mig just nu, har ni glömt honom, som i dag på morgonen gick upp till honom? Nu är det din tur, hviskade jag på mitt gömställe; och med fruktan och hopp närmade jag mig, för att icke förlora en stafvelse. Ja, vi veta väl försäkrade de båda flickorna. Amaranrtha. Jag vill slå vad om, att det är en menniska, sådan, som den tillkommande herr svågern. Jag tackade i hemlighet för jemförelsen. Hort nsia. Han tyck es vara en rält artig, menniska. Amarantha. Ung? åh ja Artig?.... hvilken