Aftonbladet – 13 december 1842, sida 2

— SS SSV har talat sanning, men lofvad vare den evige, denna själ är ännu icke aldeles förlorad.n Skrifvelsens innehåll var följande: Värdige man!... Efter en lång, fåfäng strid segrar ändtligen min bättre del öfver den dämon, som tyranniskt beherrskar mitt hjerta. Må det värsta också hända miz,... det vore helfvetets qval för mig, att längre liga, ... att längre bedraga edert ädia förtroende, eder englarena dotters kärlek. Den godhet, hvarmed ni, isynnerhet i går, öfverhopade mig, då ni så oväntadt beviljade att bortgifva eder kostligaste klenod åt bedragaren, har bringat alla mina känslor i uppror. Med bränheta tårar har jag stridt om segren, och jag har ändtligen vunnit den. Så vet då, ädle, bedragne man: ni har närt en orm vid edert bröst; Rosa skänkte sin kärlek ål ett odjur. Iecke vicomten af Cerdagne, nej, chefen för en förkastad hop härbergerar ni i edert hus. Outsägligt elände förde mig för elt år sedan i det förskräckliga samfundet, förtviltans mod gjorde mig till deras anförare. Mina händer äro rena från mord, allmän stöld och inbrott. Jag afhöl!l mina förkastade underlydande från dessa grymheter, men jag måste trampa statens lagar under fötterna, för att åt mig och de mina skaffa ett uselt uppehälle. Smyghandeln bland bergen, tjufskytthandtverket i gränsskogarne har hittills skänkt oss ett knappt uppehälle. Från dag till dag, från timma till timma, hoppades jag med längtan på räddning, men förbrytelsens band äro de starkaste. Då nöden var stigen till det högsta, blef af mina kamrater anslag på eder rikedom uppiordt. En borgare från eder stad hade med sina respeglingar upptäckt deras girighet. Man tvinde mig till den roll, som jag tills i dag spelat å edert slott. Meddet vilkor, att detta skulle let si che, hvartill jag lånade mina inder och mitt c ande, gaf jag efter för vållet och gick in derpå. Jag trodde mig finna en Sivigbuk, hvilken jag utan våldsomhet på ctt li