Aftonbladet – 13 december 1842, sida 1

XXIV. Någon klappade mig på axeln. Då jag såg mig om, stod slottets egare framför mig. Försänkt i betraktandet af det sköna, bade jag ieke hört hans inträdande och hans återupprepade helsninz Leende upptog den ädelt bildade sextioårige mannen den ursäkt, som jag flyktigt framstammade, och frågade mig om afsigten med mitt besök. Uppmuntrad af den frågandes okonstlade säll och medvetande al min goda afsigt, började jag, godt jag kunde, uppdraga den väfnad af dedrig het, som spunnit sig omkring hans hus. Upp märksam, utan att draga på en min, åhörde mir herr von Quespenstjerna, och sade, sedan jag ta lat till slut: Om denna berättelse kom ur någon annan: mun, än er, så skulle jag anse den för en dikt Men sanningen sjelf och ifvern, att utöfva äde menniskopligt, visar sig på ert ansigte, och jag drar alldeles icke i betänkande all tro er; mer innan vi fördöma, låtom oss undersöka. Ett missförstånd kan möjligen eza rum, och det skull vara tillräckligt alt kasta en dålig skugga på de redligastes rykte.n Befall öfver mig) svarade jag. Jag lemna ieke förr edert hus, än saken är upptäckt. Detta väntar jag af er svarade han. Mei kom nu. Herr vikomten, hvilken redan någr dagar måste vara plågad af dåligt lynne, var går mycket illa stämd och visade sig i dag ick: vid frukosten. Vi måste derföre uppsöka honon på hans rum. Låtom oss gåln Lugna er imedlertid, unga, häftiga menniska edert ansigte, edert uppförande skall vara kall Intet drag må för de främmande gästerne upp täcka hvad vi föra i skölden. Om det har nå gon grund, så skola de få veta det. Tivarom ic ke, blifver allt som förut., Men huru vill ni nu komma till sanningen uppdagande? 2