Aftonbladet – 13 december 1842, sida 1

öfrigt, att de voro slottets älskvärda döttrar, och snart lärde jag äfven åtskilja dem till namnen. Den äldsta, Hortensia, var en ståtlig figur med svarta lockar, majestätiska, eldiga ögon, det bebagligaste embonpoint. . Henne följde Amarantha; samma höga växt och yppighet, men af bländande hvit hy, klara; ljusa ögon, den grekiska profilen omslingrad af fladdrande lockar. Rosa, alldeles liknande sin blomstersyster, omkringsväfvad af rosendoft, af mindre, men spädare former, ljusblåa ögon och blondt silkeshår. Sist kom Viola, den mest förtjusande varelse, som någonsin lyckats naturen i dess bästa lynne. Små, men rikt utbildade former, proportion i alla delar, hennes hufvud en förundransvärd täck oval; jungfruns stalt, barnets, det oskuldsfulla, glädtiga barnets drag. Blomstrande kinder, vackert brunt hår och ögonbryn, mörkblåa, stora, själfulla ögon. Mina voro fängslade vid det hulda föremålet, och om jag säger, alt intet undgått mig, hvarken den lilla foten, eller den runda, lilla handen, hvarken den kyskt betäckta barmens yppighet, eller nackens marmorglans, hvarken den allravackraste trubbnäsa, eller den friska, kysstäcka munnen, hvarken tändernas perlrad, eller de pikanta groparna på kinder och haka, hvari kärleksguden syntes hafva uppslagit sitt permanenta hufvudqvarter, så behöfver man just icke vara någon Oedip, för att gissa åt hvilken af de fyrå hulda blomstervarelserna mitt svaga hjerta räckt palmen. Hvarje hennes rörelse så behaglig, hvarje hennes blick så förtrollande, hennes gånz lält och ädel, bennes hållning förtjusande och behaglig, hennes röst så mild och klingande, hennes leende så barnsligt och gladt! ... Ack! hvartill tjena de många orden, som blott svagt kunna skildra de känslor, som med vexlande oro och sällhet fyllde mitt bröst! Om i hela det vida samhället af varelser, enligt tidsandan, en konstitutionell författning skulle föredragas, ingen annan än Viola finge blifva representant för de älskvärdaste af sitt kön.