Aftonbladet – 12 december 1842, sida 1

så svårt, ålager jag mig. Ingenting är omöjligt, ty jag fefver ju ännu. Fråga blott efter mig, mitt namn är bekant och beryktadt i hela nejden. Här i huset är mitt vanliga afstigningsqvarter, derföre känner mig älven här hvarje barn, förlita er bara derföre på mig. Men vör mig blott den tjensten och säg mig: är saken, hvarom ert bref handlar, farlig? Kan det kosta arrestanten eller mig hals och krage?... Jag frågar blott, på det jag derefter kan ställa min fordran, ty ser ni, min kära unga herre, jag måste lefva af mina sportler och bestrida mina kostsamma resor. Jag försäkrar er på min ära, svarade jag leende, att hvarken mottagarens eller öfverbringarens lif riskerar det ringaste. Men var förut öfvertygad om, att jag, i händelse det lyckas, skall på det hederligaste vis honorera er fordran. Ni är mycket artig, min herre, svarade hjelparen i nöden med en smidig bugning, och vid så mycken delikatess vore det indiskret af mig, att fordra blott det ringaste. Min herre, ni är en adelsman, en baron, såsom jag hört af den besporrade spektakelmakaren; jag är annars ingen vän af adelsmän, och tjenar dem blott, emedan jag behöfver deras pengar, men ni är en verklig adelsman. Ni vet att akta nation, upp: fostran och bildning. Ni har kallat mig ni, fast än ni är en fr iherre och jag en fattig djefvul, di landra edra likar afspisa mig med det förnedran ide predikatet han. Ser ni, det tycker jag om ni har vunnit milt tycke, och jag lemnar hel och hållet åt edert ädelmod, på hvad sätt ni vil hågkomma eder beredvilliga tjenare, för den ring: tjenst, som ban skall visa eder.n